Silence (2016)

KOMMER PÅ BIO | 3 MARS 2017
5 DAGAR
10 TIMMAR
9 MINUTER
0 SEKUNDER
Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Två präster på 1600-talet stöter på våldsamheter och förföljelse när de åker till Japan för att både finna sin mentor och sprida kristendomen.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: SILENCE

En plågsam men givande prövning
Förväntningarna är givetvis skyhöga när Martin Scorsese efter över femton års kamp lyckas ta sitt ultimata hjärteprojekt – en adaption av Shusaku Endos bok "Silence" – till vita duken. Estetiskt är den lysande, men bioupplevelsen är en pärs.
Berättelsen är enkel; de två portugisiska – men engelskspråkiga? – jesuitprästerna Sebastiao Rodrigues (Andrew Garfield) och Francisco Garupe (Adam Driver) ger sig iväg på ett livsfarligt uppdrag till 1600-talets Japan där deras mentor Cristóvao Ferreira (Liam Neeson) sägs ha avsagt sig den kristna tron och sedan försvunnit. Trots den höga risken för förföljelse, fångenskap och tortyr - på grund av deras icke önskvärda tro - bestämmer de sig för att hitta honom till varje pris och fortsätta hans arbete som missionär. Väl i Japan möts de av intolerans, plågor och lidande i Jesus-klass. 

Upplägget låter onekligen lovande och med en mästare som Scorsese vid rodret borde det här ha blivit något för historieböckerna. Tyvärr är så inte fallet, utan "Silence" är snarare en rejäl pärs och prövning att ta sig igenom. Jag förstår helt och hållet att det är en del av poängen och syftet med filmen, att publiken ska få utstå en gnutta av det lidande som var vardagsmat för de verkliga missionärerna och de kristna japanerna under 1600-talet, men det gör inte upplevelsen mer tillfredsställande. 

Scorsese, vars bästa filmer är de som präglas av en nästan drogliknande energi, avviker rejält från sin vanliga modell och gör här en film som är så pass oinbjudande och kall att den gränsar till att rentav vara fientlig mot publiken. Med sina 161 minuter hade den behövt mycket starkare driv än den har och en så pass lång odyssé i lidande, emotionell tortyr och mänskligt fördärv gör att ord som "misärporr" inte känns särskilt långt borta. Lugnt och försiktigt blottlägger han människans allra mörkaste sidor på ett sätt som bara han kan, men stundtals rinner det helt enkelt över och blir fullständigt utmattande.

Detta står dock i förbluffande skarp kontrast mot i princip allt annat i filmen, då den hantverksmässigt är helt felfri. Fotografen Rodrigo Prieto är lika sylvass som alltid och levererar en av de snyggaste Scorsese-filmerna någonsin, vilket säger en hel del. De paradoxalt paradisliknande miljöerna är smått gudomliga och hemskheterna blir smärtsamt starka när de utspelar sig bland så naturlig skönhet. Varje fallfärdig hydda, varje skitig gränd, varje tortyrredskap och varje överdådig bostad är designade till perfektion. 

Gällande skådespeleriet finns det inte heller särskilt mycket att anmärka på. Garfield och Driver har verkligen skänkt blod, svett och tårar till den här produktionen och det märks, för de skådespelar som om solen inte kommer gå upp igen. Även de japanska skådespelarna imponerar rejält, särskilt Shinya Tsukamoto och Yosuke Kubozuka. Issey Ogata – som spelar den demoniska inkvisitorn Inoue – är farligt nära en risig Bond-skurk i vissa scener, men briljerar i andra. Allra bäst är tveklöst den storspelade Liam Neeson i en liten men avgörande roll, den mytomspunna Ferreira. Det lyser verkligen om honom i varje scen och han presterar på "Schindler's List"-nivå. 

Tematiskt sett är det en väldigt fascinerande film på många plan. Både för de som är djupt religiösa och de som likt mig är ateister bjuds det på härligt komplexa frågor att bita i kring tro, människans dunkla natur och moral. Från mitt perspektiv blir det dock också stundtals svårt att stå bakom de val som huvudkaraktärerna gör i trons namn. Exempelvis har Rodrigues och andra vid flera tillfällen möjlighet att sätta stopp för tortyr genom att avsäga sig sin tro, men gör det inte. Scorsese verkar måla upp det som en seger, men är det verkligen det? Svaret hänger på hur högt man värdesätter religiös "renhet".

Sammanfattningsvis är "Silence" en film som jag respekterar mer än tycker om, men sedan jag lämnade biosalongen har den onekligen växt på mig, sakta men säkert. Upplevelsen i stunden var smått plågsam, men de utsökta bilderna har etsat sig fast på näthinnan och det rika innehållet mellan raderna har verkligen stannat hos mig. Blandade känslor, minst sagt. 
Senaste kommentarer
Moviemaster
Jag tycker att filmen förtjänar en stark 3/5. Hantverksmässigt är den helt otroligt. Men fann också Rodrigues öde och valen han ställs för väldigt intressanta. Förstår inte på mig folk som säger att filmen saknar en dramaturgisk linje, visserligen följer den inte det vanliga spåret där den goda personen besegrar den onda men för mig känns det mer som en frisk fläkt och gör filmen mer oförutsägbar vilket jag älskar. Visst är filmen långsam och tar sin tid på sig men det gör den inte ointressant.  En film om guds tystnad och hopplösheten löser man inte på en kvart. Håller med Jerner om prestationerna angående Neeson, Garfield m.m. Alla på allra högsta nivå.
magiul
Viktorjerner: Nu har jag ju ännu inte sett filmen, men med tanke på att förra året dödades en kristen människa var 6:e minut just för samma sak, att de inte vill avsäga sin tro, så är det onekligen inte så enkelt som att vara "smart" och bara göra det. Är man tillfångatagen är det en av få saker som ens fångvaktare inte har makt över. Jämför med Solomons öde i "12 years a slave" när han till slut måste släppa insikten att han är en fri man och börjar se på sig själv som en slav, någon som ägs och helt och hållet är i någon annans våld. Det är att ge upp, att släppa taget helt om hoppet, och något man inte gör i första taget, ens med livet som insats, oavsett hur klokt det är att bara göra som man blir tillsagd.

Det är nog svårt för oss västerlänningar som vuxit upp med total frihet att ens förstå vilka känslor som forsar runt i en sån situation. Släpper man den man är som person så kan det nog kännas som att man upphör att existera, att inget av en själv finns kvar och de som försökt knäcka en har vunnit. Skulle tro att det är den känslan som Scorsese vill få fram.
marcuswiller
Denna film lär väl dom hålla inne ett tag när den inte kan vara med i galaracet nu till vinter? Som The Founder som får premiär i november 2016 trots att den filmas in nu (enligt IMDb).
Visa fler (2)

Veckans populära filmer

Visa fler