Silence (2016)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
På 1600-talet reser två Jesuitiska präster till Japan där katolicismen förbjudits och så gott som alla utländska kontakter. De bevittnar förföljelsen av de kristna japanerna och regeringen som vill rensa bort allt västerländskt inflytande. De får själva utstå våld och förföljelse medan de reser runt för att hitta sin mentor och sprida kristendomen.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: SILENCE

En plågsam men givande prövning
Förväntningarna är givetvis skyhöga när Martin Scorsese efter över femton års kamp lyckas ta sitt ultimata hjärteprojekt – en adaption av Shusaku Endos bok "Silence" – till vita duken. Estetiskt är den lysande, men bioupplevelsen är en pärs.
Berättelsen är enkel; de två portugisiska – men engelskspråkiga? – jesuitprästerna Sebastiao Rodrigues (Andrew Garfield) och Francisco Garupe (Adam Driver) ger sig iväg på ett livsfarligt uppdrag till 1600-talets Japan där deras mentor Cristóvao Ferreira (Liam Neeson) sägs ha avsagt sig den kristna tron och sedan försvunnit. Trots den höga risken för förföljelse, fångenskap och tortyr - på grund av deras icke önskvärda tro - bestämmer de sig för att hitta honom till varje pris och fortsätta hans arbete som missionär. Väl i Japan möts de av intolerans, plågor och lidande i Jesus-klass. 

Upplägget låter onekligen lovande och med en mästare som Scorsese vid rodret borde det här ha blivit något för historieböckerna. Tyvärr är så inte fallet, utan "Silence" är snarare en rejäl pärs och prövning att ta sig igenom. Jag förstår helt och hållet att det är en del av poängen och syftet med filmen, att publiken ska få utstå en gnutta av det lidande som var vardagsmat för de verkliga missionärerna och de kristna japanerna under 1600-talet, men det gör inte upplevelsen mer tillfredsställande. 

Scorsese, vars bästa filmer är de som präglas av en nästan drogliknande energi, avviker rejält från sin vanliga modell och gör här en film som är så pass oinbjudande och kall att den gränsar till att rentav vara fientlig mot publiken. Med sina 161 minuter hade den behövt mycket starkare driv än den har och en så pass lång odyssé i lidande, emotionell tortyr och mänskligt fördärv gör att ord som "misärporr" inte känns särskilt långt borta. Lugnt och försiktigt blottlägger han människans allra mörkaste sidor på ett sätt som bara han kan, men stundtals rinner det helt enkelt över och blir fullständigt utmattande.

Detta står dock i förbluffande skarp kontrast mot i princip allt annat i filmen, då den hantverksmässigt är helt felfri. Fotografen Rodrigo Prieto är lika sylvass som alltid och levererar en av de snyggaste Scorsese-filmerna någonsin, vilket säger en hel del. De paradoxalt paradisliknande miljöerna är smått gudomliga och hemskheterna blir smärtsamt starka när de utspelar sig bland så naturlig skönhet. Varje fallfärdig hydda, varje skitig gränd, varje tortyrredskap och varje överdådig bostad är designade till perfektion. 

Gällande skådespeleriet finns det inte heller särskilt mycket att anmärka på. Garfield och Driver har verkligen skänkt blod, svett och tårar till den här produktionen och det märks, för de skådespelar som om solen inte kommer gå upp igen. Även de japanska skådespelarna imponerar rejält, särskilt Shinya Tsukamoto och Yosuke Kubozuka. Issey Ogata – som spelar den demoniska inkvisitorn Inoue – är farligt nära en risig Bond-skurk i vissa scener, men briljerar i andra. Allra bäst är tveklöst den storspelade Liam Neeson i en liten men avgörande roll, den mytomspunna Ferreira. Det lyser verkligen om honom i varje scen och han presterar på "Schindler's List"-nivå. 

Tematiskt sett är det en väldigt fascinerande film på många plan. Både för de som är djupt religiösa och de som likt mig är ateister bjuds det på härligt komplexa frågor att bita i kring tro, människans dunkla natur och moral. Från mitt perspektiv blir det dock också stundtals svårt att stå bakom de val som huvudkaraktärerna gör i trons namn. Exempelvis har Rodrigues och andra vid flera tillfällen möjlighet att sätta stopp för tortyr genom att avsäga sig sin tro, men gör det inte. Scorsese verkar måla upp det som en seger, men är det verkligen det? Svaret hänger på hur högt man värdesätter religiös "renhet".

Sammanfattningsvis är "Silence" en film som jag respekterar mer än tycker om, men sedan jag lämnade biosalongen har den onekligen växt på mig, sakta men säkert. Upplevelsen i stunden var smått plågsam, men de utsökta bilderna har etsat sig fast på näthinnan och det rika innehållet mellan raderna har verkligen stannat hos mig. Blandade känslor, minst sagt. 
Senaste kommentarer
magiul
Martin Scorsese trollbinder genom hela filmens 2.41 min långa speltid. Miljöerna och det dramatiska filmspråket gör filmen till ett magiskt skådespel. En maktkamp mellan två sidor av idealister. Handlingen är sekundär, den här filmen har ett annat mål än att föra tittaren från A till B. Är man intresserad av ämnet, övertygelse och förföljelse, har man en fantastisk film framför sig. Väntar man sig en film om Liam Neeson blir man besviken då han knappt har 10 minuters speltid. Marknadsavdelningen skulle kunna stämmas för bluff att ha Neeson på omslaget.

Även om Neeson gör det bra är det här Andrew Garfields film rakt igenom, och i stort sett alla skådespelare levererar på högsta nivån. För mig var det här en djupdykning i japansk kultur under Edoperioden samtidigt som den tyvärr känns allt för aktuell i vår samtid. En makalös filmuppevelse, 5/5. Stort tack förresten till Moviezine och Noble för biljetterna!
Lind_87
Viktig film som känns 1 timma för lång. Men fina miljöer, foto och lysande skådespelar presentationer höjer betyget. 4/5.
Anton S
Scorsese har gjort det igen.
Hatten av.

5/5
Visa fler (6)

Veckans populära filmer

Visa fler