Short Term 12 2013

Grace (Brie Larson), en eldsjäl sysselsatt inom vård och omsorg, arbetar med ungdomar som antingen lider av självskadebeteende eller har dysfunktionella familjerelationer. En av dem är Marcus (Keith Stanfield) som snart ska fylla 18. Han ser inte särskilt optimistiskt på att myndiggöras då det innebär att dagen för avtackning närmar sig. Framtidsutsikterna ser mörka ut och på rummet lägger han raptexter som etsar sig fast om maktlösheten inför sitt eget liv och frustrationen över att institutionaliseras.

Därifrån tar vi oss till den nya tjejen som skrivits in på faciliteten. Jayden (Kaitlyn Dever) blir en pina att ha att göra med och väcker obehagliga minnen hos Grace som gör avståndstagandet mellan att skilja på privatliv och arbete svårare. Grace brinner för sitt jobb men är hårdhudad, blockerar sina känslor och släpper inte ens in de närmsta nära på i livet. Beskedet om en oplanerad graviditet förvärrar den personliga krisen och ställer till det i förhållandet med pojkvännen och kollegan. Realismen är påtaglig och jag beundrar hur den får mig att tänka på min egen mamma som ägnat hela livet åt socialt arbetat med samhällets värst utsatta. Filmskaparen visar både förståelse och medkänsla för den värld av vardagshjältar som han valt att porträttera.

Det här är absolut inte Brie Larsons första roll (hon har tidigare figurerat i både "21 Jump Street", "Don Jon", "The Spectacular Now" och "Scott Pilgrim vs the World") men förmodligen startskottet på vad som kan komma att bli en lovande karriär och en chans att bryta sig fri från komediträsket och söta-tjejen-som-dyker-upp-överallt-syndromet. Brie Larson verkar ha en fallenhet för den här typen av utmaningar och kan inte föräras nog för sin rollprestation. För det här gör hon bra. Ruggigt bra.

Regissören Destin Cretton har omvandlat sin kortfilm under samma namn från 2008, bytt ut skådespelare (några fick hänga med) och namnen på karaktärer, och spunnit vidare på berättelsen. Det blir smärtsamt närgånget utan att vi egentligen får särskilt mycket information om karaktärernas förflutna. Och det är också min enda stora kritik, liksom filmens främsta styrka - att det ibland känns alldeles för övergripande, att vi tassar omkring problemen istället för att attackera dem.