Ryktet går 2005

Jag har vanligtvis inga större förväntningar på en romantisk komedi. Men jag tyckte att Jennifer Aniston var underbar som Rachel i "Vänner" och Kevin Costner är min barndomsidol från filmen om Robin Hood. Så inför "Ryktet går" hade jag en gnutta hopp om en rolig och underhållande om än kanske inte så djup film.

Filmen inleds med att Aniston gråter så överspelat hon kan. Det är roligt när hon spelar över som Rachel i "Vänner" och jag antar först att hela filmen är en parodi. Men så går det långsamt upp för mig att så inte är fallet. Och då blir Anistons överdrivna skådespeleri bara outhärdligt. Filmen pendlar mellan att vara en parodi och ett försök till dramakomedi. Den tycks inte riktigt vilja välja sida. I biomörkret börjar jag fundera på om Aniston fått rollen av medlidande efter hennes minst sagt kaotiska år efter skilsmässan från Brad Pitt. Speciellt som hennes hjärtesorg har blivit hela världens angelägenhet. En avmagrad Aniston springer omkring och spelar ömsom dramatiskt och ömsom patetiskt i detta usla manus.

För Kevin Costners del kan jag bara säga att nu har han verkligen nått botten. De som inte trodde att han kunde sjunka lägre efter "Waterworld" kan jag trösta med att lägre än så här kan han i alla fall inte komma.

Det märks att ingen av skådespelarna tar sitt agerande på allvar. Och med det manuset är det fullt förståligt. Jag kan inte förstå vad Ted Griffin hade i åtanke när han skrev det.   Aniston spelar Sarah Huttinger som tillsammans med sin fästman Jeff (Mark Ruffalo) åker hem till Pasadena i Kalifornien för att vara med på systerns bröllop. Sarah blir hysterisk och drabbas av ångest så fort hon stiger av planet. Hon känner sig som familjens svarta får och tycker inte att hon har någonting gemensamt med de övriga medlemmarna av släkten. Den enda som delar hennes pessimistiska livssyn är hennes mormor Katharine Richelieu (Shirley MacLaine). Man kan verkligen undra vad som flög i fantastiskt duktiga MacLaine när hon valde den här rollen.

Sarahs raka motsats är systern Annie (Mena Suvari) som bokstavligt hoppar av glädje och entusiasm. Sarahs buttra och sarkastiska kommentarer i kontrast till familjens muntra sammankomst är riktigt underhållande. Men tyvärr är det också det enda som får mig att dra på mungiporna i den här filmen.  

När familjen är samlad drar intrigerna igång. Sarah upptäcker plötsligt att hennes familj har en koppling till filmen "Mandomsprovet" från 1967. I den blir en ung man förförd av en äldre kvinna för att sedan ge sig av med kvinnans dotter. Sarah börjar misstänka att den äldre kvinnan är hennes mormor och hennes egen mamma den kvinna som mannen gav sig av med. Men vem är då den unge mannen?

När intrigerna omöjligt kan bli värre lägger Ted Griffin i ytterligare en växel och kör rakt in i väggen. Kevin Costner spelar Beau Burroughs, den unge mannen som nu inte längre är så ung. När Sarah hittar honom uppstår diverse förvecklingar. Och man vet inte om man ska skratta eller gråta när Sarah förtvivlat börjar undra om Burroughs är hennes pappa eller älskare.

Det här är värdelös dynga. Se det inte!