Rosemarys baby (1968)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
I detta ondskefulla drama med djävulsdyrkan, häxor och svarta mässor, spelar Mia Farrow den nygifta och oskuldsfulla Rosemary, som med sin make (John Cassavetes) flyttar in i ett äldre hyreshus i New York. Ett hus som tidigare använts av djävulsdyrkare. När Rosemary blir gravid börjar grannarna bli obehagligt påträngande i sina omsorger och hennes make verkar märkligt familjär med främlingarna.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: ROSEMARYS BABY

Obehaglig skräckklassiker
Som så ofta med skräck så är den mest effektiva ju mindre man visar. Roman Polanski hanterar greppet mästerligt i den klassiska konspirationsrysaren där vi med frustration och sympati följer Mia Farrows stackars Rosemary.

Få kan skapa sådan obehaglig skräck och nästan inte visa någonting som Roman Polanski. Mästarregissören, som redan bevisat sin begåvning inom genren med den likvärdigt lågmälda "Repulsion", gjorde sin Hollywood-debut med den här trogna filmatiseringen av Ira Levins roman (författaren själv var väldigt nöjd med hanteringen).

En annan stjärna som introducerades för den breda biopubliken var Mia Farrow, då mest känd som Frank Sinatras betydligt yngre fru. Efter några fåtal biroller så fick den vackra aktrisen sin första huvudroll i den här rysaren och bär den tunga titelkaraktären stadigt på sina späda axlar. Hennes väna uppenbarelse gör att man värnar om henne ännu mer och det blir extra laddat när hon växer och blir starkare under filmens gång.

Hon och John Cassavetes spelar paret Woodhouse, ett sådant där perfekt par där hennes Rosemary är sympatisk och helylle medan hans skådespelande Guy är charmig och skojfrisk. Parets relation summeras väl i scenen där de under sin första natt i nya lägenheten lugnt beslutar sig för att "make love" och nästan ritualmässigt och passionslöst strippar var för sig.

Polanski annonserar inte faran utan gläntar lätt på dörren i form av små, till en början betydelselösa detaljer som en märkligt möblerad byrå eller en grannes svårmotiverade självmord. Likt en Hitchcock-thriller så är det en spiralliknande konspiration vi dras med i. Farrows hjältinna är varken för smart eller för dum utan slängs förvirrad mellan en betryggande vardag och oroväckande ledtrådar. Man känner för hennes utsatta situation och växande frustration.

Polanskis europeiskt långsamma, atmosfäriska stil passar utmärkt i det pulserade New York. De långa tagningarna, de små detaljerna, den ökända mardrömsscenen som verkligen känns som en sådan. Liksom "Psycho" så är det ett mysterium som trots att man numer känner till dess berömda (och vad som kan anses uppenbara) twist är en stark historia med en effektivt uppbyggd spänning.

Bara upplösningen i sig är en av de bästa i skräckfilmshistorien. Att man valt att göra den både lågmäld och lugn för att normalisera den absurda situationen gör den otäckare än vad den borde vara. Det logiska valet att vägra visa det vi fasar för gör bilderna i huvudet om möjligt värre. En fantastisk avslutning på en skräckklassiker som trots sina år på nacken fortfarande levererar iskalla kårar.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
Gus Fallon
Var är skräcken?  När i filmen ska jag bli rädd? Lite lätt överskattad skulle jag vilja säga att denna filmen är.  Drama, visst. Men skräck vette fan. Halvkass sådan i det fallet. Men filmen i sig är väl ändå sevärd. Svag 3/5
Konstgjord
Rätt underhållande i sin helhet, men att Mia farrow är fantastisk är ju bara struntprat. Sista 10 minuterna av henne är skådespeleriet helt katastrofalt. Får bli 3/10, men slutet vägde verkligen ner.
Visa fler (6)

Veckans populära filmer

Visa fler