Robin Williams: Come Inside My Mind 2018

”I try not to speak that fast, because eventually you'll have to catch up.” I färgglada skjortor intar Williams teaterscen efter teaterscen med sin intensiva personlighet och sina knäppa parodier. Svetten rinner av honom efter improvisationspassen och publikens skratt tycks pumpa kroppen full med endorfiner. Men så konstaterar också en kollega att komedi var ”nästan som att andas för honom”.

Med biografiska dokumentärer kan det ibland vara svårt att skilja verket från personen. Något som regissören Marina Zenovich tycks ha brottats med i ”Robin Williams: Come Inside My Mind”. Och mina barndomars jag känner med henne. Robin Williams var en del av min uppväxt. Jag älskade ”Jumanji”, ”Hook”, ”Mrs. Doubtfire” och hans roll som anden i ”Aladdin” var en av anledningarna till att jag ville se Disney på engelska. För att inte tala om ”Döda poeters sällskap” och ”Good Will Hunting” som satte guldkant på tillvaron i tonåren. När någon går bort känns det rätt att försköna dennes insatser i livet. Något Zenovichs dokumentär också till stora delar gör.

 

De vänner och familjemedlemmar som intervjuas framhäver honom som det ”förlorade geniet”. Till och med hans äldsta son tycks skämmas över att ha önskat mer tid med sin far. Som om han vore egoisten trots att Robin Williams knappt spenderade någon tid hemma och var arbetsnarkoman. Ett gissningsvis mer komplicerat liv än det pastelliga porträtt som regissören målar upp. Men likväl ges karriären stor plats i dokumentären, och då märkligt nog inte de Hollywood-filmer han är mest känd för, utan främst tv-debuten som utomjordingen Mork i ”Mork and Mindy” samt hans insatser som stå-upp-komiker.

Jag finner en charm i att se honom mer au naturel, men inser också efter två timmar att jag bara skrattat en gång, när Williams kapar Jack Nicholsons tal på Critics' Choice Awards, och vet inte om det är briljant eller sorgligt. Kanske för att det är mycket buskis. Kanske har jag vuxit ifrån mannen som aldrig själv tycktes växa upp. Eller så har Zenovich ändå indirekt lyckats fånga något. Något skört, konstnärens rädsla för att misslyckas, konstnärens jakt efter kickar. Självhatet och hybrisen som följer en karriär där arbetet blir en del av ens jag.

Intervjun med Robin Williams själv syns aldrig i bild utan fungerar som en berättarröst till stillbilder mellan videoklippen. Då konstaterar han artisteriets baksidor med ”What do you do to keep yourself fresh? You burn out” och att komedi är som ”sex without guilt”. Bilden av honom problematiseras. Men sedan blir det något krystat när alla ska poängtera hans tystlåtenhet utanför scenen, när fotografierna på honom med blicken vänd nedåt följs av en sorglig slinga på pianot och när orsaken till hans smärta förklaras med ensambarn-teorin och en far på resande fot.

Kanske var han bara vad man förr kallade en konstnärssjäl. Och möjligen är det just konstnären jag vill komma närmre – hans artisteri, slitet, idéerna, hantverket. Istället visas coola bilder på hur han hänger med andra kändisar: Belushi, Travolta, De Niro och bästa vännen Billy Carly. Det är ett väldigt vackert och medmänskligt porträtt av en känslig människa i en hård bransch, men jag hade velat ha mer. Se mer av Robin Williams ”sparkle of madness” och se varför han ”could fly because of the energy”. Men så mot slutet slår mitt hjärta till lite extra vid ett klipp ur ”Döda poeters sällskap” och jag förstår delvis hur Zenovich har tänkt. Kanske behöver inte allt sägas, ibland räcker det med att visa.