Ricki and the Flash 2015

Ricki, eller Linda som hon egentligen heter är en medelålders kvinna med rockdrömmar. När hon inte står i kassan på en supermarket uppträder hon med sitt band The Flash på ett lokalt hak framför en liten men entusiastisk skara fans. Hennes drömmar och val i livet har kostat henne fungerande relationer med de numera tre vuxna barnen och deras pappa och hon får heller inte riktigt sitt kärleksliv med basisten i bandet att fungera.


Men när Ricki en dag får ett samtal från exmaken som berättar att deras dotter blivit dumpad av sin man och mår väldigt dåligt åker hon dit för att försöka vara den mamman hon aldrig under barnens uppväxt lyckades vara.

Om nu någon undrar ifall det finns något Meryl Streep inte kan göra, behöver ni inte fundera på det längre. Hon fixar allt! Den till en första anblick lätt karikatyriskt tatuerade, tuperade och hårdsminkade äldre kvinnan som inte vill vara sin ålder, blir i Streeps gestaltning till en fantastiskt varm och äkta människa. En som visserligen fortsatt lever sin dröm på bekostnad av annat i livet, men ändå en riktig individ med en personlighet som jag tror fullt ut på. Hon är klockren som Ricki och sjunger dessutom de rockiga låtarna med absoluta gehör och en skönt hes Streep-stämma som jag inte kan få nog av. Hon är fullständigt övertygande och har sådan närvaro i alla scener och sångnummer att man nästan skulle kunna tro att Streep själv närt en egen rockdröm.


Meryl Streeps dotter Mamie Gummer spelar filmdottern Julie och hon är faktiskt, liksom sin mor, helt lysande. Det är otroligt roligt att se de två spela mot varandra och den egentligen största invändningen jag har mot filmen är att de inte har ännu mer speltid ihop och att det blir en aning ojämnt i berättandet i andra halva av filmen, där dottern slarvas bort något.

”Ricki and the Flash” är på flera sätt ett traditionellt musikaliskt drama i vilken låtar av bland andra Bruce Springsteen, U2 och Pink får ta plats men också bli till en del av berättelsen och spegla vad huvudkaraktären går igenom. Det här är en film om andra chanser, om försoning med sin familj, sina barn men också sig själv och den man en gång varit och den man drömmer om att bli. 

Manuset är skrivet av Diablo Cody vars hantverk tydligt känns igen från både ”Juno” och den senare ”Young Adult”. Det är småroligt, småjobbigt och dialogen är hela tiden lättsamt flytande, även om budskapet ibland tenderar bli väl övertydligt i vissa av replikerna. Cody är fantastisk på att nyanserat skildra komplexa kvinnokaraktärer, som inte enbart är publikfriande till sitt sätt, utan mer som folk faktiskt är, med både bra och dåliga egenskaper. Något som Ricki är ett fint exempel på.

Det här är en underhållande, härlig och otroligt livsbejakande film om drömmar och vad dessa kan och får kosta en människa och hennes relationer. Jag gissar att den huvudsakliga målgruppen är vuxna kvinnor och eventuellt deras män, men jag kan inte se någon anledning att inte rekommendera denna till alla som under 100 minuter vill höra tralligt skön musik och helt enkelt se en väldigt bra film.