Reality Bites (1994)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Lelaina jobbar på en lokal tv-station, men gör samtidigt en dokumentär om sina vänners liv, "Reality Bites".
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: REALITY BITES

20-årsjubileum för den ironiska generationen
Långt innan ironiska mustascher, T-shirts och handsnidade köksknivar, skapade den 19-åriga Helen Schiller, med Ben Stiller i regissörsstolen, ett imponerande, pricksäkert och pinsamt porträtt av Generation X. Stundvis är det så plågsamt att beskåda att jag bara vill gömma mig under filten. Inte enbart för karaktärernas överspel, utan också för att de fångat hur överdrivet, men synligt omedvetet, hårt man i 20-årsåldern jobbar för att verka cool.
Detta är en av 90-talets kultfilmer, även om jag är ytterst osäker på hur väl den överlevt. Med skakig handkamera skildras slackergenerationens grunge-attityd, deras broderade västar, dubbelmoral och liggaböcker – det väna 90-talet tjusigt paketerat och placerat i Houston, Texas. "Reality Bites" är dock omsides lika ostig som skarpsynt rättfram. Det är påtagligt att manusförfattaren är ung. Det finns ingenting subtilt med filmen, dialogen är rakt på sak och karaktärerna fasta i sin form. Jag förstår varför Ben Stiller använde låten ”Stay” av Lisa Loeb i filmen. Soundet är lika självklart för sin tid som Rihannas ”Diamonds” är för vår tids ”Girlhood”. Berättelsen är ett gediget tidsdokument, vilket gör det extra svårt att skilja nostalgikänslan från filmens faktiska potential.

Som att tjuvläsa någons dagbok så kastas vi rakt in i dokumentärfilmaren Lelainas (Winona Ryder) liv. Hon är en kreativ karriärist, även om hon utger sig för att vara en klassisk aktivist som vill förändra världen med sin konst. Likt mertalet kreativa personer brottas hon med balansgången mellan att välja ett kreativt och socialt accepterat yrke, eller satsa på sin dröm om att få sålt sin självbiografiska dokumentär. Samtidigt är hon en del av slacker generationen och är kanske just därför enbart lagom entusiastisk och driftig. Trots det har hon inget problem med att se ner på sin bästa väninnas ”vanliga” jobb på The Gap. 

Gestaltandet av hur man som konstnär, författare eller musiker tvingas blint hålla fast vid tron på det man kreerar och hur det krockar med basala behov, är det bästa med filmen. Den enda som är kompromisslös med detta är musikern och Lelainas killkompis Troy (Ethan Hawke). Lelaina har dock inga problem med att förkasta hans slappa attityd och tycka att han måste jobba hårdare för att förverkliga sin dröm. Man kan ju inte bara spela på samma café varje kväll. Hur ska man då lyckas bli något? För bli något ska man, och det helst innan man fyllt 23.

Det är få filmer som är lika 90-tal som denna och det är både till dess för- och nackdel. Scenerna där Ethan Hawke spelar mot Winona Rider utan sällskap av den korniga, skakiga handkameran är de bästa. De märks att Winona själv valde Ethan som motspelare och där finns en fin kemi mellan dem som är påtagbar, även om jag skäms för Ethans introverta och ironiska högfärdighet, vilket tyvärr nog mest beror på att jag känner igen mitt yngre jag. Jag har svårare för att ta till mig vännerna Vickie och Sammy. Mest för att deras syfte i berättelsen sakta tonar ut, för att sedan helt försvinna fram emot slutet av filmen. Det går tyvärr inte heller att värja sig för de klichéartade, romantiska inslagen som Ethans pojkvasker-beteende och den charmigt, töntiga kärleksrivalen Michaels (Ben Stiller) klumpighet.

Å andra sidan var det längesedan man såg någon kedjeröka på film, TV-kanaler är inte längre särskilt ”trendiga” arbetsplatser och idag behöver man inte navigera med papperskarta och prata i mobil samtidigt. MTV är numera bara ännu en bortglömd såpa-kanal, och att ställa sig frågan ”kaffe eller cappuccino?” som om det vore exotiskt, känns otroligt avlägset.

Jag saknar tyvärr än mer brutal ärlighet. Eftersom manuset växte fram tillsammans med författarinnan så är det inte så märkvärdigt att det ibland verkar som att hon krypterat dagboken innan jag får läsa den. Samtidigt visar hon på ett lättillgängligt sätt upp Generation X:s ironiska ådra och dess dubbelmoraliska förälskelse, samt avsky för populärkulturen och samtiden. Innan jag såg om den trodde jag den var en självklar 4, men den får nöja sig med en stark 3:a. Tyvärr är skådespeleriet och manuset för ojämnt, och då är ändå Ethan Hawke och Winona Ryder ett par av mina favoritskådespelare från denna epok. Den får dock, kanske ofriviligt, definiera en hel generation, delvis för att den har få konkurrenter. 

Det finns såklart humor i att karaktären Lelaina inte kan definiera ordet ironi, att filmen är smockad med produktplacering och visst är det fint när Ethan konstaterat att ”All you have to be by the time you’re 23 is yourself". Snyft. 

Om du har ett enormt sug efter att sätta på en Nirvana- eller The Cranberries skiva så kan du lika gärna ta en nostalgitripp med "Reality Bites". 
Senaste kommentarer
Gustaf
En av mina stora kärlekar under 90-talet. Tillsammans med Crowes "Singles" (och Clerks så klart) personifierar denna film en tid då Generation X levde rövare med hjärtat och ifrågasatte sin omgivning på sitt unika vis. Och Winona Ryder är en sensation. Hon gjorde inte ett fel under denna epok.

Veckans populära filmer

Visa fler