Public Enemies (2009)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Den prisbelönte filmmakaren Michael Mann regisserar Johnny Depp, Christian Bale och Oscarvinnaren Marion Cotillard i actionthrillern "Public Enemies". Filmen utspelar sig under den legendariska förbudstiden i USA och handlar om den karismatiske John Dillinger (Depp), vars uppseendeväckande rånarraider gör honom till FBIs mest efterspanade brottsling. Edgar J Hoovers polisorganisation sätter toppagenten Melvin Purvis (Bale) på fallet, samtidigt som Dillingers populäritet växer hos den amerikanska allmänheten.

Ingen kan stoppa Dillinger och hans gäng. Inget fängelse kan hålla honom inlåst. Hans charm och fräcka rymningar från statens fängelser har gjort honom till allas favorit - från hans flickvän Billie Frechette (Cotillard) till hela den amerikanska allmänheten, som sympatiserar med att Dillinger som ger sig på bankerna, ett korrupt system många anser tvingat landet in i en djup depression.

Men samtidigt som Dillingers gäng, med tiden förstärkt med sociopaten Baby Face Nelson (Stephen Graham) och Alvin Karpis (Giovanni Ribisi) skapar spänning för många, bestämmer sig Edgar J. Hoover (Billy Crudup) att utnyttja rånarnas framfart för att få resurser att förvandla sin organisation Bureau of Investigation till en landsomfattande polisstyrka under namnet FBI. Han utropar Dillinger till Amerikas ”Fiende nr 1” och gör toppagent Melvin Purvis till FBIs egen ”Clark Gable”.

När Dillingers gäng i det närmaste utraderar FBI-agenten Purvis och hans mannar, genom vilda skottlossningar på Chicagos gator, inser Purvis att han måste hämta hjälp från oväntat håll. Han kontrakterar ett gäng av f.d. vilda västern sheriffer och iscensätter ett gigantiskt svek mot Dillinger genom att liera sig med maffiabossen Frank Nitti (Bill Camp) och den ökända ”Lady in Red”.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: PUBLIC ENEMIES

Gangsterrulle missar målet
Johnny Depp och Christian Bale i en Michael Mann-film. Det kan väl bara bli en succé? Svaret blir tyvärr nej. Public Enemies är ett bevis på att trots fantastiska förutsättningar så kan resultatet bli ganska mediokert. Det som framför allt saknas är en handling som drivs framåt och karaktärer med något slags djup.

- I like baseball, movies, good clothes, fast cars... and you. What else you need to know?

Så säger John Dillinger (Depp), mannen som rånade banker under depressionens 30-tal, till blivande flickvännen, Billie Frechette (Marion Cotillard), när hon påpekar att hon inte vet något om honom. Och det är ungefär så mycket som även vi biobesökare får reda på om vem Dillinger är under filmens gång. Christian Bales FBI-agent Melvin Purvis kommer vi ännu mindre inpå livet.

Det hela bygger förstås på verkliga händelser kring den beryktade bankrånaren och poliserna som försökte sätta fast honom. Public Enemies börjar med en intensiv flyktscen där Dillinger och hans kumpaner bryter sig ut ur ett fängelse. Vi kastas rakt in i handlingen utan att få någon bakgrund till vad som har hänt. En riktigt bra första scen, men sen förväntar man sig att förklaringarna ska komma. Men istället för att gå tillbaka fortsätter filmen framåt och radar upp scen efter scen i kronologisk ordning. Ett bankrån här, ett flyktställe där och sedan nya kupper.

Första halvan av filmen, som är en bra bit över två timmar lång, känns därför seg och utan mål. Vi introduceras till en mängd olika män i liknande 30-talskostymer utan att någon större vikt läggs vid vilka de är. Och den skakiga kameran som rör sig från en inblandad till en annan gör det ännu svårare att se vem som är på vilken sida och vem som blir skjuten av vem.

Det är helt enkelt lätt att bli förvirrad och då hade det varit skönt om huvudpersonerna hade gett lite djup och fungerat som en fast punkt. En film som bygger på verkliga personer kan ju inte ta ut svängarna för mycket, men det finns detaljer som man hade kunnat stanna upp vid. Till exempel sågs Dillinger av många som en slags Robin Hood-hjälte eftersom han rånade "de giriga" bankerna under en svår ekonomisk kris, men detta fladdrar snabbt förbi i ett par enstaka scener. Och eftersom rånen delvis är rätt grova och Dillinger faktiskt var delaktig i att flera poliser dödades hade man behövt se försonande drag för att kunna sympatisera med honom. Det finns ett par bra scener där karaktären skymtar fram - hur han skämtar med pressen eller helt fräckt smyger in på polisstationen för att se vad de har på honom - men det känns mer som lösryckta undantag.

Det som mest fungerar som en röd tråd och även är filmens styrka, är Dillingers möte med Frechette, hur de blir ett par och sedan försöker få ihop livet trots att han är en jagad brottsling. Cotillard får här lite mer material att spela med, speciellt när hon tas in av polisen för att tvingas avslöja var Dillinger finns.

Filmen tar sig absolut mot slutet. Scenen med den vinande skottlossningen vid gömstället "Little Bohemia Lodge" är nervig och man har också börjat bry sig mer om karaktärerna - även polisen Purvis har gått från att vara totalt intetsägande till att ha visat upp en varmare och mer känslig sida.

Och man inser att det är det här man har saknat. Upplägget är ganska likt det i Manns film Heat från 1995, med två riktigt bra skådisar som spelar roller på varsin sida lagen. Men Heat blev intressant just för att man sympatiserade med både Robert De Niros brottsling och Al Pacinos polis. Hade Mann bara fått oss att bry oss lite mer om Dillinger och Purvis tidigare i filmen så hade resultatet blivit mycket bättre.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
Knaggebagge
Tyvärr gick det här inte hem alls hos mig.  Manuset är ofokuserat och saknar ett riktigt mål, huvudkaraktärerna är platta och oengagerande, skådespelarnas talanger känns bortkastade, mycket av regin känns hafsigt gjord och jag fann många andra småsaker jag störde mig på i både foto, musik, klippning  och ljud. Dessutom hade jag väldigt svårt för att skilja alla sidokaraktärer åt (let alone bry mig om dem) då de är många och presenteras för kortfattat, följt av att filmen sedan utgår från att man har full koll på vilka alla är. Och om jag inte lät tillräckligt negativ redan finns det fler saker jag störde mig på utöver allt detta.

Kort sagt gillar jag inte Public Enemies för att filmen har storhetsvansinne; den vill alldeles för mycket och blir tidigt en röra utan några starka kvaliteter någonstans i produktionen. Till slut ville jag bara att det skulle ta slut, vilket är synd då potentialen tydligt finns där.  1/5
Film
Smått misslyckad, använde inte sin fulla potential. Dock sevärd
P U T T E
Snygg, fartfylld och engagerande, en solklar fyra! :)

Ge mig mer av Mann och ge mig mer av en osminkad och seriös Depp, idag såg jag filmen för  andra gången, helt klart en grymt bra film.
Visa fler (73)

Veckans populära filmer

Visa fler