En grupp vetenskapsmän och utforskare ger sig ut på en spännande resa som sätter deras fysiska och mentala begränsningar på prov och strandsätter dem på en avlägsen planet, där de hittar svaren till mänsklighetens mest djupsinniga frågor och till livets främsta mysterium.
Regissör
Huvudrollsinnehavare
RECENSION: PROMETHEUS
Storslagna idéer men trist dialog
Jämförelserna med mästerliga "Alien" från 1979 är naturligtvis ofrånkomliga. Ridley Scott har visserligen under marknadsföringen av "Prometheus" understrukit att den inte är en Alien-film per se, men när nu sommarens presumtivt största blockbuster bjuder på ett tätt silande duggregn av referenser till regissörens största stund hittills så är det rimligt att tänka på den ena filmen i relation till den andra. Då blir det rätt snabbt uppenbart att "Prometheus" inte motsvarar "Alien" på något sätt. Större, snyggare, anspråksfullare, lyxigare, absolut.
Plastigare, yxigare, mindre koncentrerad, full av mekaniska berättargrepp - folk som fyller i varandras meningar eller dramatiskt stannar upp i dörröppningar när någon säger något listigt, för att ta ett par exempel som inte avslöjar för mycket av handlingen - och trött dialog, jodå. En av styrkorna med "Alien" var just att besättningsmedlemmarna på Nostromo var mänskliga i alla sina ofullkomligheter, att de pratade och käftade med varandra på ett trovärdigt sätt. I "Prometheus" sker karaktärsfördjupningen, i de fall man överhuvudtaget kan tala om en sådan, för sent. Manusförfattarna Jon Spaihts och Damon Lindelof ger mig ytterst få skäl till att investera känslomässigt i besättningen på "Prometheus" - undantaget Elisabeth Shaw och androiden David är det mig fullkomligt likgiltigt vad som sker med dem.
En del ologiska detaljer bidrar också till känslan av att kulisserna har ägnats betydligt mer arbete än manuset. Besättningens expeditionspraxis förefaller liksom vara från höften, trots allt prat om enorma vetenskapliga ambitioner gör folk mest som de känner för, någon blir kvarglömd här, en annan går dit han vill, plockar upp den eller den utomjordiska behållaren. Sådana detaljer förtar - när de blir för många - mycket av trovärdigheten. "Prometheus" är också genreambivalent och lyckas inte alltid med sin fusion av skräck, action och science-fiction. Till exempel får vi som gick igång på den råa och mörka stämning som en tidig trailer utlovade vänta en bra stund på utdelning.
Men sedan kommer, sent omsider, den tredje akten. I den har Scott bråttom att ticka av de två kvarvarande rutorna på science-fiction/action/skräck-formuläret och både stämning och spänning intensifieras betydligt. Vill man lämna utrymme åt en eventuell uppföljare bör man se till att vissa frågor förblir obesvarade, detta vet filmbolaget Fox naturligtvis om. Det innebär lyckligtvis inte att de fullständigt blåser fansen på svar.
"Prometheus" har landat och utfört jobbet att befästa Noomi Rapace status som internationell filmstjärna. Det hindrar tyvärr inte att det pyser och skramlar betänkligt om den farkost som skulle bli den åldrande Ridley Scotts största stund.