Fly Me to the Moon 2024

Romantik Komedi
USA
132 MIN
Engelska
Fly Me to the Moon poster

Synopsis

Marknadschefen Kelly Jones plockas in för att fixa Nasas image och det slår bokstavligen gnistor när hon ställer till problem för uppskjutningschefen Cole Travis redan svåra uppgift. När presidenten deklarerar att uppdraget är för viktigt för att misslyckas med får Jones i uppgift att iscensätta en falsk månlandning som reservplan. Nedräkningen kan börja.
Ditt betyg
3.4 av 8 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Anna Hedlin

9 juli 2024 | 12:00

Pricksäker månlandning

När ett PR-geni tar sig an NASA för att få fram mer pengar till det haltande Apollo-projektet skakas hela organisationen om, och det amerikanska levnadssättet förändras. “Fly me to the moon” är en kul twist på månlandningen, fylld med rappa repliker och en underhållande kamp mot klockan.
Det är 1968, både Ryssland och USA kämpar för att bli den första nationen som sätter en fot på månen. NASAs uppskjutningschef Cole Davis (Channing Tatum) och hans team arbetar hårt för att Apollo-programmet ska fortsätta, trots vacklande ekonomi och tidigare katastrofer där astronauter fått sätta livet till när raketen inte fungerat som den ska. Under tiden spinner marknadsföringsmästarinnan Kelly Jones (Scarlett Johansson) skickligt trådar kring stora klienter i New York. Allt för att sälja det som säljas kan, på vilket sätt som är står till buds.
 
För att få fart på rymdprogrammet igen blir Kelly kontaktad av Moe Berkus (Woody Harrelson), en topphemlig man från regeringen. Kelly har en brokig och inte helt ärlig bakgrund, vilket hon ägnat sitt liv åt att undfly. Det visar sig att Moe vet allt om hennes fläckiga förflutna, och knyter henne till NASA med löftet att hon efteråt kan slippa ifrån alltsammans och börja på ny kula. Nu är det dags för Kelly att visa vad hon går för - kan man verkligen sälja allt? Och ska man det? Hennes jobb blir inte lättare av att Cole motarbetar henne och vägrar samarbeta, men det betyder inte att hennes planer inte går framåt. 
 
Under tiden smyger sig långsamt en liten flamma av romans in mellan Kelly och Cole, men när Moe beordrar att en fejkad månlandning ska iscensättas för säkerhets skull börjar Kellys professionella drivkraft att falna. Medan USA strider i Vietnam och möter hårt krigsmotstånd inom landet, kämpar NASA för att vinna The Space Race. Nationen behöver en enande, positiv kraft nu mer än någonsin. Månlandningen måste bli lika viktig för folket som den är för NASA och för vetenskapen. Men vad händer om projektet misslyckas?
 
När Scarlett Johansson får anta en gatusmart, högpresterande bedragare gör hon det med bravur. Hon är lika trovärdig som Kelly Jones som hon är i de tillfälliga förställningar som Kelly tar sig an under projektets gång. För att det här PR-geniet är en skicklig bedragare är något som framkommer direkt, och som sådan kan hon snabbt och övertygande förvandla sig till någon annan för stunden. Allt för att sälja. Hennes motpol är den genomärliga Channing Tatum, som endast lever för Apollo-projektet och inte alls är intresserad av att bjuda in det amerikanska folket till NASA.
 
Attraktionen dem emellan finns från första stund, men Johanssons bossiga, säljande personlighet krockar med Tatums lågmälda kärna och hans tunnelseende kring sitt arbete. Detta till trots är dialogen mellan huvudkaraktärerna på topp, likaså kemin.
 
Känslan är en modern variant på 60-talets klassiska sexkomedier, fast uppfriskande nog med en kraftigt nedtonad kärlekshistoria. Istället får händelserna och personernas agerande ta mer plats, vilket skapar en betydligt mer intressant och varaktig historia än den enklare vägen med huvudfokus på romansen. Hur både Cole och Kelly utvecklas som personer blir viktigare än vad de känner för varandra.
 
Men det är inte bara Johansson och Tatum som gör det här till en riktigt sevärd titel. I birollerna får vi bland annat en alltid lika självklar Woody Harrelson som Moe, Jim Rash (“Community”) som en härligt överdriven och flamboyant regissör, samt en kyligt konservativ senator i form av Joe Chrest (“Killers of the Flower Moon”, “Stranger Things”). För regin står Greg Berlanti, som kanske är mest känd som producent, där han stått bakom tv-titlar som “Dead boy detectives”, “The Flash” och “You”. Här leder han vackert sitt menageri och skapar en perfekt avvägd stämning mellan lättsamt skoj och en historisk kamp mot klockan.
 
Föga förvånande kommer även den typiska amerikanska fosterlandskärleken fram - det handlar ändå om att vinna och att visa att USA är först och störst. Men patriotismen tillåts inte ta över alltför mycket, vilket ger en mer nyanserad stämning än när det viftas hejvilt med flaggor och skanderas om frihet till höger och vänster. 
 
Genom denna historiska tidslupp lyckas Berlanti visa upp hur den nu välbekanta kommersialiseringen i USA verkligen tog fart. Den gamla sanningen att allt kan säljas med mördande reklam levandegörs och ges en förståelig förklaring: utan pengar, ingen rymdresa. Utan rymdresa, ingen sammanhållning i landet. I en orolig tid skulle vilken nation som helst behöva något storslaget för att kunna hela folksjälen, men om man också kan tjäna en hacka på kuppen så blir förslaget om att sälja in rymdprogrammet till folket den uppenbara lösningen på tidens politiska problem. 
 
Det är oändligt många faktorer som måste klaffa för att man ska lyckas konstruera en raket och skicka människor till månen och hem igen. På samma sätt är det oändligt många faktorer som ska fungera för att få till en lyckad film - om än på mindre blodigt allvar än när det gäller rymdresor. I fallet med The Space Race liksom “Fly me to the moon” lyckas man arbeta tillsammans för att uppnå ett mycket lyckat slutresultat.
 
| 9 juli 2024 12:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Fly Me to the Moon
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu