Postis Per - Filmen (2014)

Det engelska barnprogrammet "Postis Per" ("Postman Pat") har sedan tidigt åttiotal ynglat av sig i alla möjliga produktlinjer: Datorspel, ljudböcker, leksaker. När den försynte och vänlige brevbäraren nu för första gången tar steget över till bioduken gör han det med hjälp av renodlad CGI, och inte i sin ursprungliga form som stop motion-animerad dockfigur.

Resultatet för tankarna till en digital testmiljö för ett halvfärdigt barnprogram på TV. Postis Pers übergemytliga hemstad Grönby omges av böljande kullar och slingrande bäckar. Denna miljö skulle påminna om Fylke från "Sagan om Ringen", om Fylke hade varit kemiskt steriliserat och färglagt i MS Paint.

Överlag är bakgrunder och exteriörer extremt återhållsamt utsmyckade. Figurerna själva är sparsamt animerade och relativt begränsade i sin kapacitet för ansiktsuttryck, men med barnsliga proportioner ämnade för de ännu inte skolmogna barn som utgör filmens målgrupp.

Den publiken är antagligen inte bekant med den liberale Aftonbladet-skribenten Johan Hakelius och störs därför inte av att Postis Per till det yttre starkt påminner om honom.
Nu behöver ju inte allting se ut som en Pixar-film, och med de allra yngsta biobesökarna i åtanke finns det såklart en poäng med den visuellt simplistiska stilen. Tyvärr känns "Postis Per" också i övrigt som en något halvhjärtad ansats, även om budskapet, som för säkerhets skull formuleras av huvudpersonen själv nära slutet, är väldigt tydligt.

Postis Per förordar en slags kulturkonservativ hållning där umgänge med familj och vänner går före kändisskap och glamour. Omständigheterna tvingar honom att trots detta att ställa upp i en omåttligt populär tv-sänd talangjakt, som leds av en cynisk och självupptagen "Simon Cowbell". Denna drift med Idol-kulturen känns aningen daterad 2014 och hade, tänker man, varit mer relevant för några år sedan.

Historiens andra huvudspår rör en ondsint superkapitalist som tar över budfirman där Postis Per jobbar, med avsikten att ersätta hela personalstyrkan med effektiva men empatilösa robotar. Här finns ett par roliga scener. Den monstruösa robotkopian av Postis Pers katt Frasse är ett ondskefullt kräk med ett garnityr som ett stålverk, som utan större problem skulle platsa i en animerad Tim Burton-film.

Inte så att Wallace och Gromit behöver känna sig hotade vad gäller animerade humoristiska skildringar av hur galet det kan gå när människan hyser en övertro till teknologin. En sådan jämförelse är orättvis inte bara för att "Wallace och Gromit" har förblivit stop motion-tekniken trogen utan också för att de filmerna gör anspråk på, och lyckas med, att roa samtliga åldersgrupper.

Men bredvid det mer relevanta exemplet "Bamse och Tjuvstaden", som klarade sin övergång till långfilmsformatet galant, är "Postis Per" blek och i avsaknad av en distinkt personlighet. Säkert kan den roa en och annan knodd i de lägre åldersspannen, visst bjuds föräldrarna på ett par fiffiga skämt, det är tryggt och harmlöst och oerhört välvilligt alltihop.

Och rätt trist.