Policeman 2011

Det är ett drama med smått absurda drag, när vi inledningsvis får följa Yaron, en vältränad polisman som älskar sin kropp och snart, vilken minut som helst, ska bli pappa, och när han möter sina vänner, sina kolleger, gruppen i vilken lojaliteten är stor nog att trampa över diverse lagliga och moraliska gränser, är det med parodiskt överdrivet manliga kramar och ryggdunkningar.

Men ju längre filmen rullar, desto tydligare blir det att stilen är högst medvetet vald, ett konstnärligt beslut, utan att för den sakens skull lämna realismen därhän. Förhöja verkligheten genom utmärkande, avvikande, drag.

Skådespeleriet hör dit, för mig verkade det som en blandning av professionella och amatörer, eller återigen så var det konstnärliga direktiv från regissören (tillika manusförfattare) Nadav Lapid. Direktiv om improvisation? Hur som haver fungerar det inom ramarna för det där absurda, för det som befinner sig lite till vänster om verkligheten. 

Jag är i ärlighetens namn ännu inte helt hundra på vad jag verkligen känner för "Policeman", den behöver antagligen en omtitt, och en omtitt skulle kunna leda till bättre betyg, men det är ett utan tvivel ett intressant verk, en kommentar på Israel inifrån Israel, väl värd att ge en chans.