Pojken och världen (2014)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Cacu är en liten pojke som bor med sina föräldrar i ett hus där regnskogen börjar.När hans pappa åker in till staden för att söka jobb åker Cacu efter för att hitta honom. Sökandet leder först till en karnevalsk fantasivärld men drömvärlden skuggas snart av mörka moln. Istället uppenbarar sig fascistiska polisarmeér, en modern värld där globaliseringens effekter tär på landsbygden och där tomma budskap från TV och reklamskyltar styr över allt och alla.
Visa hela synopsis
Betyg
Läs recension
3.3 av 4 användare
Ingen du följer har betygsatt
Logga in så gissar vi ditt betyg
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: POJKEN OCH VäRLDEN

Trippig kakafoni av färger och musik
En brasiliansk handritad animerad film har gått och blivit en snackis i festivalsvängen. Och det visar sig att ryktet är sant, för Alê Abreus andra långfilm är en smått briljant liten uttrippad saga så långt ifrån Disney och Pixar man kan komma.
Utvecklingen går framåt på gott och ont. Är man som jag uppvuxen på 80-talet minns man säkert de märkliga men vackra östeuropeiska och kinesiska animerade filmer som visades på surrande projektorer i dammiga klassrum. De var ofta smått obegripliga, saknade dialog och var tonsatta med vagt psykadeliska musikstycken. I ärlighetens namn var de nog ofta bättre för vuxna än för barn men de hade någonting. Idag är animerad film populärare än någonsin, en ny Pixarfilm är en populärkulturell händelse. Men de mer konstnärlig filmerna, de som ofta kom från någon gammal källarstudio i Prag, är mer eller mindre utrotade. Eller var det. För Alê Abreus “Pojken och världen” skulle lika gärna kunnat ha gjorts i Tjeckien 1982 som i Brasilien idag.

Det första man ska veta är att Abreus film helt och hållet saknar dialog. Åtminstone begriplig sådan. Enligt devisen en bild säger mer än tusen ord bombar istället brasilianaren åskådaren med färggranna vyer, trippiga montage och ett nästan övertydligt känslosamt bildspråk. I grunden är det här berättelsen om den lilla pojken Cuca och hans längtan efter sin pappa – som en dag åker till storstaden, utan att komma tillbaka. Dagarna blir till veckor, veckorna till månader och den lille pojken blir allt mer förtvivlad över sin försvunne pappa. Tills en dag då en magisk vind vänder upp och ner på hans tillvaro, och Cuca ger sig ut på en resa som tar honom till den mytiska staden och en rad andra märkliga platser.

“Pojken och världen” är mer av en upplevelse än en rent narrativt berättande film. Snart kommer man in i berättelsens lite aviga flyt och bara sveps med i den färggranna flod av intryck som Abreu matar på i ett allt mer stegrande tempo. Men det är inte bara de handritade bilderna som trollbinder, det här är lika mycket en musikalisk saga med flöjter, trummor och trumpeter fyllda av lekfull symbolik. Här finns trumpetande stridsvagnar, trummande hippies som frammanar jättelika eldfåglar, och stadfast marscherande soldater som bringar död och krig i sin vak. 

Regissör Alê Abreu vill säga en hel del här: om fred och krig, om klimat och skövling, om gemenskap. Det är vackert och välmenande men också lite väl övertydligt emellanåt. Berättelsen om Cucas sökande efter sin pappa blir aldrig lika övertygande som den fantastiskt utflippade värld som Abreu målar med alla penslar som finns. Här finns scener som jag kommer att minnas länge, framförallt i den maskinella staden med dess myller av detaljer och bisarra megakapitalistiska värld. “Pojken och världen” är inte lika lättsmält som en Disneyrulle, inte lika rolig som en Pixarfilm, men den har något som de stora amerikanska animerade jättarna inte alltid har: ett varmt pulserande hjärta – och en trippig kakafoni av bild, färg och musik som de gamla tjeckiska animatörerna från förr skulle vara stolta över.
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!

Veckans populära filmer

Visa fler