Play (2011)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Filmen är inspirerad av verkliga händelser där en grupp unga svarta pojkar vid åtskilliga tillfällen rånade andra pojkar i centrala Göteborg. Det uppseendeväckande med rånen var att de startades med hjälp av en skicklig retorisk fälla där hot eller våld inte användes. Det så kallade ”brorsantricket”.

"Play" har sin världspremiär i Cannes 2011 i Directors' Fortnight (Quinzaine des Réalisateurs).
Visa hela synopsis
Betyg
Läs recension
3.4 av 177 användare
Ingen du följer har betygsatt
Logga in så gissar vi ditt betyg
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: PLAY

Svenskt beteende blottas
Cannes 2011 - Få om inga filmskapare kan skildra den svenska människan och dess beteenden på ett så genuint och avskalat sätt som Ruben Östlund. "Play" är nära inpå lika fantastiskt autentisk som Östlunds mästerverk "De ofrivilliga" men den dokumentärlika hanteringen av barns respektlöshet mot varandra blir nästan jobbig att titta på.

"Play" är, liksom "De ofrivilliga" inspirerad av verkliga händelser. Några tonåriga ligister plockade upp och lurade iväg yngre barn för att på ett uttänkt, manipulativt sätt råna dem på mobiler, plånböcker och andra värdesaker i Göteborg för antal år sedan. Filmen skildrar ett av fallen där fem pojkar förföljer tre några år yngre killar från en klädbutik till ett gatuhörn där de med anklagelsen att en av de yngre stulit mobilen till en av deras bröder lockar iväg dem på en oförutsägbar resa genom staden.

Att förövarna är av invandrarbakgrund medan offrena vita är bara ett av många knep Östlund tar till för att provocera och tvinga publiken att reflektera över samhället. Östlund skapar briljant detaljer och situationer ocensurerat tagna ur den sanna vardagen, med allt från fega, svikande vuxna som varken vill eller kan förstå de utsatta barnen till ungdomarna själva vars självförtroenden och lojalitet ständigt sätts på prov när både förövare och offer vänder sig emot sina egna.

Skådespelarna, främst de unga, känns helt autentiska i sina roller och dialogen således naturlig. Den märkliga situationen liknar ett våldsbefriat kidnappningsdrama där hotet istället för vapen utgörs av en översittarattityd och kaxighet som bara vissa typer av ungdomar besitter. Tankarna går stundtals till "Funny Games" och liknande psykopatfilmer där frustrationen över skurkarnas omotiverade elakhet och fulspel blir näst inpå olidlig men här handlar det mer om en olycklig segregation i samhället och misslyckad uppfostran som grund snarare än ren ondska. Barnen är ju trots allt bara barn.

Till de få invändningarna jag kan ha är att vissa händelser i filmen känns väl slumpartade och smått orealistiska. Även de vuxna karaktärerna och några av deras repliker känns väl dramatiserade och teatraliskt enformiga även om det inte stör mycket då barnen ständigt är i centrum. Den putslustiga sidohistorien med en glömd vagga på en tåg känns inte heller riktigt motiverat och slutklämmen där den binds ihop med huvudhandlingen är inte helt tillfredställande.

Men det är detaljer i marginalen som inte bör hindra någon från att se en av årets mest intressanta och relevanta svenska filmer. Filmen når inte samma höjder som Östlunds underskattade (noll Guldbaggar av fem nomineringar!) "De ofrivilliga" men hans personliga berättarstil, bildspråk och förmåga att klä av den svenska människan och blotta dess beteenden och svagheter gör honom fortfarande till en av Sveriges bästa och fascinerande regissörer.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
JVF
En oerhört psykologiskt påfrestande film som ställer en mängd intressanta frågor kring de strukturer och mekanismer som är inbyggda i det mänskliga beteendet och samhället i stort. Kameraarbetet och det fläckfria skådespeleriet förstärker filmen ytterligare. Klockren fyra!
Danne
Brutal realism med ett annorlunda sätt att förmedla historien. Istället för klipp så låter Ruben kameran vila i flera minuter på människorna och skapar en stämning och spänning över varenda scen. Han gör oss till observatörer och poängen med denna film är mycket att folk oftast är observatörer. Dem ser men handlar inte. 4/5
Lebowski
Inte lika bra som De ofrivilliga. I halva filmen sitter jag mest och vill utdela slag över de störiga ungarna, men Östlund tar naturligtvis steget längre och utvecklar karaktärerna. Han är en sann observatör denne Östlund, sitter alltid som en fluga på väggen och bara glor på händelserna, men han gör det ganska bra. Tre av fem stulna telefoner.
Visa fler (27)

Relaterade filmer