Jurtjyrkogården 2019
Synopsis
När Dr. Louis Creed flyttar till Maines landsort med sin fru Rachel och två barn, hittar han en mystisk djurkyrkogård inne i skogen nära hemmet. När en ofattbar tragedi inträffar, vänder sig Louis i sin förtvivlan till sin ovanlige granne, Jud Crandall och sätter därmed igång en livsfarlig kedjereaktion som släpper en oändlig ondska fri, med fruktansvärda konsekvenser - vilket får Louis inse att ibland så är faktiskt döden att föredra ... Från Stephen Kings roman.
Info
Originaltitel
Pet Sematary
Biopremiär
5 april 2019
DVD-premiär
19 augusti 2019
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Paramount Pictures
Åldersgräns
15 år
Längd
Ett mardrömslikt familjetrauma
"Jurtjyrkogården" anno 2019 är en otroligt lyckad och ryslig remake, som verkligen andas upphovsmannen Stephen Kings syre och skrämmer därför ordentligt. Det är välspelat, snyggt och kittlar så pass dödsskönt i kistan att den nästan till och med är bättre än originalet.
Det börjar med en lång panoramatagning över skogar och ett hus, sedan zoomar kameran in och vi ser en bil med öppen dörr med blodiga avtryck på insidan. Blodet bildar ett spår på marken som vi följer till huset, till ytterdörren, när plötsligt bilden tonas ut.
Därefter backar vi i tiden och får möta familjen Creed som precis anlänt till sitt nya hem. Mamma Rachel, pappa Louis, barnen Ellie och Gage, samt katten Church har lämnat stadens hets för ett nytt liv i den sömniga lilla byn Ludlow i Maine. I skogen bakom huset hittar familjen en dag en djurkyrkogård som döljer en hemsk hemlighet och sömnen börjar snart förvandlas till en mardröm.
Stephen King är en mästare på att i sina böcker skildra livet som en mardröm. Det blir inte alltid lika lyckat när böckerna blir film, men när det blir bra blir det också ibland förträffligt bra. Som här! Regissörsparet Kevin Kölsch och Dennis Widmyer (”Starry Eyes”) imponerar verkligen och lyckas inte bara ro i land en remake av en kultrulle, utan också göra den till sin alldeles egna film.
Nya ”Jurtjyrkogården” är en skräckis som kryper in under skinnet på mig. Det gjorde förvisso också den förra, men den här gången finns ett speciellt fokus på föräldraskapet och relationerna i familjen, varför jag som förälder själv, kan känna igen mig i det som utspelas och därför förfasas ännu mer av det.
Filmen är inledningsvis ganska stillsam, men bakom det långsamma tempot och lugna livet, lurar något otäckt och döden blir snart ett påtagligt faktum. Det här är en riktigt ruskig gammeldags rysare som med enkla medel orsakar ordentligt med obehag. Filmen balanserar skräck, dramatik och ett stråk av lättare humor väl och känns trogen sin förlaga även om en hel del nya twistar är tillagda.
Fotot av Laurie Rose är anspråkslöst men ändå snyggt och effektivt. De mörka, spöklika skogsmiljöerna är skräckinjagande, och tyvärr inte helt olika kulisserna i mina egna mardrömmar. Ljuset går överlag i ganska kalla toner som för att även i de mer gemytliga scenerna påminna oss om den hotfullt onda skuggan i bakgrunden.
Jason Clarke gör en ömsint gestaltning av pappa Louis, liksom Amy Seimetz av mamma Rachel. De två barnen Ellie och Gage spelas av Jeté Laurence och Hugo Lavoie och båda övertygar starkt, framförallt Jeté som har fått lite mer att göra och uttrycka. Också John Lithgow som granngubben Jud är en fröjd att se.
I en sidointrig plågas Rachel av hemska barndomsminnen, som återspeglas i hennes ofta förtvivlade ansikte. Vi förstår tyngden av ytterligare ett trauma som berörs, men den bär ingenstans och känns i slutändan ganska onödig. Minnena tillför dock flera effektiva jumpscares, så från ett hispigt nervvrak till er andra därute - håll i er.
I ”Jurtjyrkogården” förvandlas också denna gång ett berörande, men tragiskt familjetrauma till en underhållande, skrämmande och synnerligen otäck rysare. Jag njuter skärrat från början till slut med sammanbitna tänder och med nackhåren hela tiden i givakt. Filmen handlar om rädslan för sorg och förlust, om döden och vikten av att acceptera den som en del av livet. För oavsett om vi vill eller inte, så kommer döden alltid vara närvarande, och ibland är den till och med att föredra…
| 2 april 2019 20:00 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (4)
Överlag får man till stämningen och det är gedigna insatser från skådespelarna. Lite lång startsträcka och inte helt tillfredsställande slut, allt däremellan var bra. Letar man efter något verkligt obehagligt och/eller nyskapande kan man leta vidare.
Den är välberättad, dramatisk, otäck och rollerna är riktigt välspelade, men någon riktig skräckrulle kan jag ändå inte säga att det är. Hade nog förväntat mig mer av remaken då jag älskar originalet, men annars var den ju hyfsad.
En ganska seg "rysare", till gränsen på drama. Väldigt mycket dialog och en del ändringar från originalfilmen.
Ibland var det lite spännande när man inte visste var katten höll till men lastbilarna var kanske det som skrämde mest och det säger ju mycket. Enda orsaken att R-rating denna är lite blod i scenerna. Skådisarna från originalfilmen passade lite bättre in i rollerna där framförallt barnen skådespelade mycket bättre. Lithgow är ok men Fred Gwynne var lite mer obehaglig och snäll på samma gång i den rollen.
Ett väldigt hastigt berättad slut och plötsligt var filmen över, så tyvärr kan inte betyget bli bättre.
2+/5 (5/10)
Andra kritiker (3)