People Like Us 2012

Kurtzman inledde karriären som manusförfattare och producent av TV-serier som "Xena - krigarprinsessan" och "Alias" och har sedan gjort sig ett namn i industrin via titlar som "Transformers", "Cowboys & Aliens" och "Star Trek". Det är därför både oväntat och kul att han väljer att regidebutera med ett karaktärsdrivet, verklighetsbaserat familjedrama, och dessutom låter "Star Trek"-stjärnan Chris Pine spela huvudrollen.

Sam är knappast något rymdskeppsbefäl men däremot en snabbkäftad säljare som mitt uppe i en smått dalande karriär (p.g.a. dåliga affärer) får beskedet att pappan han knappt haft kontakt med avlidit. Motsträvigt åker han tillsammans med flickvännen (Olivia Wilde) tillbaka till begravningen i hemstaden där han konfronteras av sin mamma (Michelle Pfeiffer). När han ska ta emot sitt arv upptäcker han att pengarna gått till en okänd yngling - som visar sig vara son till pappans okända dotter (Elizabeth Banks). Sam börjar försiktigt beblanda sig med sina nya släktingar, lite osäker på vad han egentligen vill få ut av det.

"People Like Us" är inte helt olik 80-talsklassiker som "En familj som andra" och "Ömhetsbevis", en lite bortglömd och underskattad genre, som samtidigt - lite obekvämt nog - är uppbyggd som en romcom när Pine och Banks inleder en (utan hennes vetskap om blodsbandet) syskonrelation. Det är bara att räkna in till det där svidande ögonblicket när Hemligheten ska avslöjas. Det är dock större känslor och viktigare band som står på spel än när t.ex. någon high school/college-protagonist dejtat en nörd som del av ett vad men fallit på riktigt.

Problemet med verklighetsbaserade dramer är ofta, liksom här, att även om det finns en spännande huvudintrig så är det svårt att kompromissa när det gäller utvecklingen av historien och det är lätt att det blir lite konventionellt och förutsägbart. Det som lyfter filmen här är främst skådespelarna som förvandlar sina rollfigurer till djupodlade, mänskliga personer med såväl fel och brister som hjärta och värme.

Pine och Banks har fin kemi och bevisar återigen att de är två av sin generations mest stabila aktörer. Pine rör sig fint utanför sitt actionterritorium och klarar sig utmärkt i en lågmäld, dramatisk roll (även om man kanske inte behöver prata Oscarssatus riktigt än). Det är också befriande att se den alltid sympatiska Banks (som mest synts i lättglömda komedier på sistone) göra en mer dramatiskt betonad roll. De som stjäl filmen är dock en ovanligt avsminkad och oglamorös Pfeiffer samt unga stjärnskottet Michael Hall D'Addario ("Sinister") som Banks strulputte till tonårsson.

Det är ett fint nedtonat familjedrama utan större dramatiska gester eller Hollywood-typiska snyftscener. Kanske ingen framtida klassiker eller (uppnebarligen) Oscarsmaterial. Men ibland behövs inte mer än en spännande verklig historia och några riktigt bra skådespelare för att göra en film som denna sevärd och över medel. För det är den utan tvekan.