Penelope 2008

I hela sitt liv har Penelope (Christina Ricci) levt instängd i sitt hem, undangömd av sin mamma för att komma undan allmänhetens dömande blickar. Som ung aristokrat lyckades nämligen Penelopes farfars farfars far Mark Wilhern med konststycket att reta upp byns häxa såpass att han drog på sig en förbannelse. Förbannelsen deklarerade att det nästa flickebarnet som föddes till släkten Wilhern skulle få stoltsera med ett grisansikte, ett öde som naturligtvis blev just Penelopes.

Inom mig finns en gnagande oro över att detta ska vara ytterligare en variant på en ”makeover-film” där tjejen, ofta intelligent, med det ”udda” utseendet ska förvandlas så att hon till slut passar in i normen, men där läxan vi förväntas lära oss vridet nog ska vara att utseendet inte spelar någon roll. Den föraningen förstärks när det visar sig att Penelopes mamma desperat försöker gifta bort sin dotter till första bästa blåblodiga unga man. Detta är nämligen botemedlet för förbannelsen. För ”när någon av hennes egen sort gör anspråk på henne som sin egen tills döden skiljer dem åt”, kommer förbannelsens slöja att lyfta och grisansiktet att vara ett minne blott.

Men min oro är inte befogad. Trots sitt sagotema känns ”Penelope” mer verklighetsförankrad än de flesta romantiska komedier som Hollywoodmaskineriet spottar ur sig. Och sitt ganska standardiserade slut till trots känns den aldrig störande förutsägbar. Med en underbart hysterisk mamma spelad av Catherine O’Hara, som för övrigt är perfekt för rollen, den sensationslystna reportern Lemon (Peter Dinklage) och den skvatt galna och fantastiskt korkade Edward Humphrey Vanderman III (Simon Woods), blir det här även en väldigt rolig och underhållande historia. Rollbesättningen är väldigt lyckad överlag ända ner till den excentriske bartendern som serverar Penelope dennes första öl.

Dessutom får den skeva idén om kärleken som något som ska komma inridandes i en skinande rustning och svepa iväg dig och förlösa dig från alla dina sorger och bekymmer sig en känga, vilket känns härligt uppfriskande. Det här är i första hand en film om förhållandet man har till sig själv och om att finna lyckan inom sig.