Fruset land 2005

En av Finlands mest hyllade och framgångsrika filmer de senaste åren heter ”Paha Maa”, eller ”Fruset land” på svenska. Själv fick jag chansen att se den redan på fjolårets Göteborg Film Festival där den vann både det stora Nordiska Filmpriset samt en hel del annat smått och gott, alldeles välförtjänt tycker jag. Nu har jag inte så många finska filmer att jämföra den med, men jag är imponerad då denna nattsvarta thriller överstiger det mesta som görs här i Sverige, möjligen kan den mäta sig med ”Mun mot mun” eller Under ytan”. 

Filmen leker med Tolstoy-teorin (Leo, inte Victoria) om att en persons olycka och "privata helvete" gärna sprids vidare till andra, som ett virus. Vi möter en lärare som får kicken. Han tvingas sälja sonens stereo för att få ihop pengar, som går till sprit. Sonen blir sur och går på fest där han super skallen av sig och får en korkad idé om att förfalska en femhundring. Sjävlklart är det inte han utan nästa person i denna kedjereaktion som får skit för förfalskningen… och så vidare, och så vidare. Det ena leder till det andra, allt fler människor påverkas. Gemensamt för alla dessa parallella historier är att utgången blir katastrofal, i vissa fall rena döden.

Egentligen ska man inte läsa att en film är mörk, tung eller jobbig innan man ser den, för då blir den aldrig det. När jag fick veta att folk grät länge efteråt, eller lämnade salongen för att de inte orkade se mer, väntade jag mig minst en ny "Requiem for a Dream". Men fick den endast i light-version. Alltså, skippa alla förväntningar och glöm helst hela detta stycke. Utan att ha sett "Requiem..." eller ha den i tankarna som jag hade, är det möjligt att man blir hårdare träffad av "Fruset land". Så, så extremt sorglig och svårsedd är inte filmen. Men Aku Louhimies tredje film är ingen munter historia precis, den är ändå jävligt bra och en stark och lagom deprimerande historia om sprit, knark, sex, mord, pengar, ännu mer sex, ännu mer knark, familjer som splittras och hämndbegär. Det finns också utrymme för en del svart humor.

Däremot tappar den lite av sin styrka på grund av det stora persongalleriet. Skådespelarna (samtliga välkända ansikten i Finland och enligt elaka tungor: typ Finlands enda skådisar) gör ett fantastiskt jobb, men de är på tok för många. Visst lär vi känna dem skapligt, och visst lider man med dem och hoppas att allt ska lösa sig i slutändan. Alla mer eller mindre otänkbara kopplingar dem emellan gör historien nästan lite komisk mitt i all misär. Det blir för mycket av det goda, eller onda om man så vill, och det blir liksom i "Mun mot mun" svårt att ta historien på allvar. ”Fruset land” hade mått mycket bättre av att koncentrera sig endast på 3-4 av alla dessa hemska livsöden.

Men ska du av någon anledning bara se en enda finsk film i år, är ”Fruset land” mitt tips. Och som avslutning - det är intressant att en film, som till viss del handlar om alkoholens negativa påverkan på människors omdömesförmåga, är delfinansierad av öltillverkaren Koff...