På äventyr med Sharkboy och Lavagirl 2005
På äventyr med Sharkboy och Lavagirl poster
Synopsis
Tioårige Max är mobbad i skolan. När sommaren kommer har han inga vänner att leka med, utan får spendera den alldeles ensam. Det är då han fantiserar ihop två låtsas-superhjältar, Sharkboy och Lavagirl, som blir hans två bästa vänner. Tillsammans beger sig trion ut på ett äventyr för att bevisa att drömmar kan bli verklighet.
Ditt betyg
1.5 av 78 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg
Info
Originaltitel
The Adventures of Sharkboy and Lavagirl in 3-D
Biopremiär
DVD-premiär
15 februari 2006
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Universal Pictures
Ålder
7 år
Längd
Recensent
1 januari 2008 | 00:00

Det roligaste var 3D-glasögonen...

Usch, usch, usch. Robert Rodrigez "Sin City" ligger mig varmt om hjärtat och nu hoppades jag att han skulle slå mig med häpnad även i barnformat med sin film “På äventyr med Shark Boy och Lavagirl”. Att jag som barn väldigt tidigt prenumererade på Marvels Universe har gjort att mitt hjärta slår några extra slag för superhjältar och filmer som "Spiderman" och "Hellboy". Det går inte att komma ifrån att min högsta önskan som liten var att få superkrafter. Det och ett hus fyllt av godis. Men jag tackar nog nej om jag får rosa hår på köpet och måste springa runt storögd. För när Robert Rodriguez gör barnfilm känns det som att McDonalds har sponsrat hela kittet. Att huvudrollsinnehavaren Cayden Boyd till och med upptäcktes då han medverkade i en av McDonalds reklamkampanjer gör inte direkt saken bättre.

Här har vi en rätt sunkig historia som är så illa berättad att när man väl kommer till upplösningen är det inte en enda i salongen som drar andan efter sig. Visuellt är den bra, både i 3D och med fantastiska miljöer - som hämtade ur vilket barn som helst högsta drömmar. Bananasplit-båtar, chocolate chip cookie, flotte, berg- och dalbanor, hundar som består av sladdar, snälla hajar och annat skoj. Vilket det faktiskt är eftersom idéerna som fyller filmen är hämtade ur Robert Rodriguez sons huvud. Kommer det till användning? Inte särskilt. Det är nästan så jag vill börja gråta, för om Tim Burton hade gjort den här filmen hade den kanske blivit en livs levande fantasi som stundtals är värdig Salvador Dali. Nu är det bara marängfluff på burk.

Det här är inte "Kalle och Chokladfabriken" precis. Ta den sliskigaste puttenutt-barnfilm du sett på länge och mixa den med den otroligt ointressanta tv-serien “Malcolm - ett geni i familjen” och lägg till lite superkrafter så börjar du närma dig “På äventyr med Shark Boy och Lavagirl“. Vilket är synd. Bristen på manus och val av skådisar är de stora luckorna. Två väldigt, väldigt stora luckor som gapar som öppna sår och förstör rätt mycket. Ska man vara rättvis för grundhandlingen tankarna till filmen “Den oändliga historien” med en fantasivärld hotad att uppslukas av mörker och med visdomsord från en robot istället för en sköldpadda. Och med tanke på huvudrollens dagdrömmeri och hoppande mellan vardag och yttre rymden hade vi kunnat landa som Sniff - Kalles alterego i den tecknade serien Kalle och Hobbe. Nu är det mer Kalle och Hobbe utan både tiger och humor.

Den här är precis lika snygg och lika tillrättalagt platt som det vykort som skulle föreställa "Star Wars: Episod 1 Det mörka hotet". Det roligaste med filmen är 3D-effekten som på grund av ovana blir lite jobbig efter ett tag. Det är kul att häpet blinka till och nästan vilja ducka när diverse saker kommer flygande mot en från bioduken. Lite vindögd, men med barnslig förtjusning sitter jag med mina rosa 3D-glasögon i biomörkret. Det konstigaste med den här filmen är att den aldrig blir särskilt spännande - det är tredimensionellt ögongodis i fragmentariska bitar, inget rafflande äventyr. Slätare, färggladare och snällare än barnfilmen “Lemony Snickets Berättelse om syskonen Baudelaires olycksaliga liv", men den efterlämnar samma tomhetskänsla. Som att det inte var en film utan bara en hel massa trailers staplade på varann.

Synen på kaxiga pojkar och snälla flickor (för att inte tala om mammor och pappor) är riktigt ruggig i den här filmen. Så var det visserligen i "Sin City" också, men då kunde man ha överseende eftersom filmen bars upp av män, suverän visuellt och med flera historier om olika människor. Bara det att en av flickorna är modell och en av killarna är karatemästare lägger ribban för de olika nivåer pojkar och flickor befinner sig på. Jag struntar i om tjejerna i slutändan räddar dagen - jag är trött på söta småtjejer som är blyga, timida, känslomässiga och förståndiga när killarna ska kaxa till sig. Jag bara hoppas att de flickor som ändå går och ser filmen studsar ut och säger “Jag vill ha superkrafter som Lavagirl! Såg ni hur häftig hon var?”

Boel Bermann