Outrage 2010

Regissören Takeshi Kitano är egentligen en helt osannolik person. Japanen började som framgångsrik stå-uppkomiker på 1970-talet för att sedan bli främst regissör och skådespelare. Idag medverkar han även flitigt i underhållningsprogram och talkshows, han har skrivit över femtio böcker, han ritar serier, han målar och han gör filmer som Kikujiros sommar, den söta historien om en pojke som ska leta rätt på sin mamma. Däremellan gör Kitano också våldsamma gangster-polis-filmer.

Även om den mångfacetterade Kitano medverkar som skådespelare i andra filmer, sköter han det mesta själv i sina egna produktioner, från manus, till regi och ofta skådespeleri. Som skådespelare använder han sitt artistnamn Beat Takeshi, vilket är en hälsning till den komikerduo han var ena halvan i - The Two Beat. Det finns alltså en stor komplexitet i mannen, i ena stunden är han charmig och rolig i studiosoffan, i den andra ger han sig skoningslöst på en gangster med en tandläkarborr.

Just tandläkarborren förekommer i hans senaste film "Outrage". Här är Kitano tillbaka till sin paradgenre gangsterfilmen. Redan innan titeln rullar förbi etablerar han effektivt den japanska maffian - yakuzans - hierarki med en ordförande högst upp, dennes närmaste man, klanbossar, andremän och underhuggare av olika rang. Ordförande och bossar har stormöte, underhuggarna står på parkeringen vid de självklart svarta bilarna. Kitano spelar själv underhuggaren Otomo. Hans boss Ikemoto har en personlig pakt med den rivaliserande klanbossen Murase. Detta gillar inte ordföranden - som faktiskt ser ut som ordförande Mao, eller en välkammad Kim Jung Il - och ber honom att "reda ut" situationen. Ikemoto måste alltså bryta kontakten med Murase för att visa sig lojal mot sin ordförande, samtidigt som han måste respektera sin personliga pakt. Han sänder in Otomo som får starta upp en yakuzafilial och som därmed kan agera på egen hand för att skapa en störning i relationen, utan att hans chef blir direkt inblandad. Ett finurligt upplägg, men denna lilla störning eller gnista startar en löpeld som sprider sig utom all kontroll och får det att hetta till i alla läger.

Kitano är en säker berättare med ett stundtals stilfullt bildspråk. Här sägs inte många meningar utan det är verkligen handlingar som för handlingen framåt. Inledningsvis är "Outrage" högintressant, hur den presenterar gangsterstrukturen och rävspelen mellan alla medlemmar. Med chockartade våldssekvenser, som att på klassiskt yakuzamanér skära av lillfingret med slö kniv eller att använda en tandläkarborr på helt fel sätt, skapas en oro och spänning i filmen. Vi förstår verkligen att dessa män kan göra vad som helst mot vem som helst. Ingen går säker och Otomo själv är ett levande bevis på det då han växlar mellan total uttryckslöshet och exploderande utfall av våld. Det bidrar till den laddade stämningen. 

Men, efter den fina inledningen blir filmen lite för invecklad för sitt eget bästa. Det blir för många vändningar, för många uppgörelser och för många svek och knivar i ryggen - eller snarare skott i pannan. Till slut blir det faktiskt lite svårt att hålla isär vem som förråder vem och vem som lurar någon annan. Det betyder också att det blir svårt att sympatisera med vår huvudperson Otomo som gör för många skiften mellan lägren för att vi ska veta vart han står. Trots det höga tempot sjunker intressenivån några snäpp under filmens andra halva.

Det blir också lite tröttsamt att filmen bara handlar om män, de enda gånger en kvinna förekommer är i rollen som hora/eskort, hunsad fru, påsatt älskarinna eller i formen av ett lik. Den renodlade machokulturen inom maffian skulle säkert bli mer dynamisk och spännande med kvinnlig närvaro utöver ovan nämnda exempel. Trots detta är Takeshi Kitano för skicklig och rutinerad för att bara låta en berättelse gå ner sig i en actionspäckad våldsspiral där män pucklar på män utan riktig mening, och han reser sig på tio mot slutet och knyter ihop "Outrage" på ett oväntat sätt. Som sagt, Kitano är smått osannolik.