On the Rocks 2020

New York är den mest filmatiserade staden i världen – hemvist till oförglömliga filmklassiker, drömmar och oneliners. Det är härifrån vi vanligtvis ser människor som är större än livet, hedonistiska moderna Jay Gatsbys, neurotiska och vansinnigt underhållande karaktärer.

 

Bill Murray kommer för alltid vara en av dem. En bon vivant med sin egen, oförlikneliga charm kommer han undan med saker som ingen annan skulle kunna komma undan med. Det är inte svårt att se det lockande för Coppola att återförenas med honom – men det visar sig att det kommer med ett pris när han bär hennes nya film på sina axlar.

 

Laura (Rashida Jones känd från Park & Recreation) är författare och mamma till två charmerande småtjejer och gift med stilige reklamkillen Dean (Marlon Wayans). I filmens inledande scen ser vi dem som ett nygift och lyckligt par. Några år senare är de småbarnsföräldrar och passionen har lagt sig lite. Laura spenderar sina dagar i den stora, smakfulla takvåningen där hon har skrivkramp och blir alltmer uppgiven över ett förhållande som verkar ha stagnerat. Är Dean fortfarande attraherad? Har han andra kvinnor på hjärnan?

Oron växer sig starkare när en jetlaggad Dean inleder ett hångel i sängen bara för att avsluta när han sömndrucken känner igen hennes röst. Där hade det kanske kunnat stanna om inte Laura hade en farsa som var själva definitionen av ”extra”.

Felix är en övernaturligt charmerande playboy av modell äldre som stöter på varje XX-kromosom inom sitt synfält. Han tillhör den gamla skolan där kvinnor lever på en planet med känslor och män vill fortplanta sig med allt med två ben. I ett stoiskt försök att skydda sin älskade dotter drar han in henne i en detektivlek – de ska gemensamt avslöja Dean som den vänstrande usling han säkerligen är.

”On the Rocks” är en anmärkningsvärt tunn historia. Filmen fokuserar på att visa hur relationen mellan män och kvinnor ändrats mellan generationer men poängerna som framförs är mest schabloner som glorifierar samtiden. Rashida Jones gör ett schysst porträtt av den ständigt bekymrade Laura som tampas med glammiga reklamamasoner, en chauvinist till pappa som kommer undan med allt i livet och småbarnsmammor som fullständigt oombedda berättar intima detaljer om sitt liv (Jenny Slate i filmens enda riktigt komiska roll).

Samspelet med en Bill Murray i storform är ledigt och lockande. De har rollerna klara – han är katten på hett plåttak, en obrydd glidare och allvetare – hon är den alldagliga dottern som irriterar sig över hans attityd till kvinnor och förmåga att komma undan med allt – ändå märker man att hon håller av sin far och behöver honom i sitt liv. Närhelst dessa två interagerar blir filmen sevärd – betydligt sämre blir det när den fokuserar på relationen mellan Laura och Dean, som är ytligt charmerande men verkar sakna mycket till karaktär.

Ju längre filmen lider desto mer framstår det att historien som berättas är tunn och lättsmält – alla härliga Murrayismer till trots. Coppola levererar en fint paketerad stilövning som innehåller lika mycket substans som en konversation om följarantal på sociala medier. Som tidsfördriv är det helt okej, men långt ifrån skärpan i hennes bättre verk.