Omen (2006)

En lysande teaser brukar ofta dölja en dålig film, men här kommer faktiskt ett undantag till regeln. Ni har säkert alla sett den lilla pojken som gungar ensam på en ödslig gunga och slutligen tittar djävulskt in i kameran. Det är lysande bra och samma stämning finns det gott om i nyinspelningen av ”Omen” som har premiär nu på det lite ödesdigra datumet 060606.

Frågan är egentligen varför man ens bryr sig om att gör en nyinspelning överhuvudtaget? Originalet är ju så kult och känt att man istället kanske kunde ha gjort en nyutgivning, typ ”Exorcisten”, istället för att slösa pengar på att göra allt igen. Men regissören John Moore är duktig på att motivera denna versions existens genom att hela tiden knyta filmen till aktuella händelser och använda bättre effekter. Framför allt den ökända halshuggningen i föregående version har fått en oerhört smaskig och snygg uppdatering som kommer att stanna länge på näthinnan.

Precis som i originalet handlar det om en amerikansk ambassadör (Liev Schreiber) och hans hustru (Julia Stiles) som förlorar sitt barn i födseln. Men ödet ger dem ett nytt barn att vårda som sitt eget, problemet är bara att det nya barnet minst sagt har tveksamma gener. Det blir inte bättre av att deras nya barnflicka Baylock (Mia Farrow) börjar dra hem okända hundar eller att en tokig präst börjar förfölja dem med konstiga profetior. Olyckor och flera otrevliga tecken börjar plötsligt peka på att lille Damien är allt annat än den söta lille gosse han utger sig för att vara.

”Omen” har en stor fördel i att man bygger upp spänningen på ett suggestivt och pirrande sätt. Inget splatter eller onödiga chockeffekter på soundtracket, utan man satsar snarare likt ”The Others” på att skapa stämningar som gör att åskådaren vrider sig av obehag. Det finns några fantastiskt snygga och välgjorda drömsekvenser som kommer få många att hoppa högt och musiken är en skön balans mellan religion och skräck. John Moore utnyttjar också färger och symboler på ett tjusigt sätt, vilket gör att den nya ”Omen” blir en mer visuell upplevelse än föregångaren.

Skådespelarna är överlag bra, Liev Schreibers tillbakadragna stil passar utmärkt för hans stackars förvirrade familjefar, medan Julia Stiles är helt ok i en otacksam roll som rädd mamma. Det roligaste är dock att Mia Farrow gör ett efterlängtat återbesök till vita duken som den skumma barnflickan. Kul att se henne i en ovanligt mörk roll och självklart vitsigt att man kan dra paralleller till hennes genombrottsroll i ”Rosemary’s Baby”, där det var hon som födde Satans son.

Hur står sig 2006 års version mot den 30 år gamla då? Den funkar absolut och ibland är det faktiskt överraskande ruggigt, men nyhetens behag är ju dock rätt långt borta. Om man redan sett den första behöver man inte direkt be Gud om förlåtelse om man missar den här eftersom de är rätt lika. I jämförelse med andra skräckisar står sig ”Omen” också bra, även om det saknas nytänkande för ett riktigt bra betyg. Inte så illa som Satans födelse alltså, men inte är det någon ny Messias som fyller bioduken.