Oblivion 2013

Framtiden. Kan vi aldrig bara få stopp på alla krig och leva lyckliga? Filmskapare har alltid haft en dyster bild av våra kommande decennier, för är det inte naturkatastrofer eller zombies som blir mänsklighetens död, så är det de där jävla utomjordingarna.

Här är året 2077. Planeten dör. De överlevande gömmer sig ute i rymden, på en av Saturnus månar närmare bestämt, medan deras maskiner suger ut de sista av tillgångar som Jorden haft att erbjuda. Kvar är Jack och Victoria, som sköter om ovan nämnda maskiner och hindrar att de sabbas av de ljusskygga asätarna på marken. Parets arbetsordrar, som streamas av en trevlig dam från en pyramid i skyn, ifrågasätter man sällan. Om bara två veckor är uppdraget över. Jack Harper är dock, trots en minnesradering häromåret, lite sentimental och vill ogärna lämna Jorden som ändå känns som hemma.

Så dyker Morgan Freeman upp med oklar agenda. Och Olga Kurylenko, som hemsökt hans drömmar. Ett par oväntade möten som ger honom anledning till att tänka om sin roll, och försöka ta reda på vad som egentligen har hänt.

Någon sa till mig senast igår att det är svårt att hitta filmer som överraskar nuförtiden. Om du är ute efter ett par schyssta vändningar i din biofilm, kan "Oblivion" absolut rekommenderas. En erfaren science fiction-tittare förutser säkert någon av överraskningarna i historien, men visst blir till och med jag rejält tagen på sängen någonstans efter halva filmen, av den där rejäla "prata-inte-om-twisten"-twisten.

Och fram till dess sveps jag lätt med av flygbilderna över Islands berglandskap, som ska föreställa ett New York begravt under ton av sand och jord, och suger in Tom Cruises häftiga cyber-vardag - visserligen plankad från "Wall-E", men ändå är den både spännande och hisnande på sina ställen. Den första halvan av filmen tar god tid på sig att etablera Jack Harpers värld: mina kollegor påstår att det är först senare som filmen blir riktigt intressant, jag tycker att början är den klart bästa delen. Oavsett vilket kan vi vara överens om filmens ojämnhet, och också betyget som hamnar mitt på skalan.

"Oblivion" är Joseph Kosinskis andra verk som regissör. Man har förstått att hans debut, "Tron Legacy" från 2010, gjorde få människor glada, men viss cred ska han ha för att gång på gång lyckas skapa en förförisk yta. Det som saknas i djup och nytänkande, tar han igen med coola neonbikes eller som här, snyggt designade helikoptersaker och otäcka klotformade robot...saker... Man är väl inte kräsen att begära mer än så av en bioupplevelse? Nämnde jag att jag måste ha Jack och Victorias flashiga, steriliserade penthouse ovan molnen?

Skämt åsido, visst är det ett ryck uppåt från rätt sega TV-spelsdoftande "Tron Legacy" även om regissören, som sagt, inspireras av (Kanske hedrar? Eller stjäl skamlöst från?) sina förebilder på lite väl uppenbara sätt. Är det inte "Wall-E" så är det "2001", eller "Matrix", eller "Star Wars", eller... Den dagen Kosinski lägger samma omsorg på manusutveckling som på snygga konceptbilder, bör vi ha något riktigt banbrytande att se fram emot. Den dagen kommer dröja. Synd, både på en kärlekshistoria och ett miljöbudskap som hade kunnat bli mycket starkare än nu.

Men ni vet. Tom Cruise gör ännu en action-och-stuntstät, men likväl karismatisk Tom Cruise-roll. Luftstriderna är klart snygga och de skarpskjutande robotsakerna får mig att längta efter nya "RoboCop". Som mjukstart inför sommarens mer spektakulära superhjältar och rymdeposer gör "Oblivion" vad den ska, den underhåller och mättar sci-fi-abstinensen. Mycket är sig likt i Joseph Kosinskis nya sci-fi, men ibland glimtar det till. En tråkigare bioupplevelse kan man absolut hitta.