Nymphomaniac (2013)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
En poetisk och vild historia om en kvinnas erotiska resa från födseln till 50-årsåldern, berättad av huvudrollskaraktären, den självdiagnostiserade nymfomanen Joe. Ungkarlen Seligman finner Joe blåslagen och misshandlad i en gränd en vinterkväll. Han tar med henne hem, förbinder hennes sår och frågar ut henne om hennes liv. Fascinerad lyssnar han när Joe börjar berätta...
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: NYMPHOMANIAC

Von Triers ()ändligt ()mskakande sexmacka
Von Triers fyra timmar långa mastodont-sexmacka, uppdelad i åtta (sex)akter, är en fullständig orgie i tabuer, lustar, ensamhet och givetvis sex. Efter en filmupplevelse stundtals kittlande rolig, stundtals isande olustig, stundtals djupt mänsklig är det svårt att veta exakt hur man ska reagera på von Triers långa skamgrepp på sin publik. En sak är dock säker - "Nymphomaniac" lämnar ingen oberörd.

"Det enda som skiljer mig från andra är att jag alltid krävt lite mer färg från solnedgången", förkunnar Joe (Charlotte Gainsbourg) i inledningen av "Nymphomaniac". Det efter att hon plockats upp från rännstenen, blåslagen och kall av den snälle gamle mannen Seligman (Stellan Skarsgård), som bjuder hem henne på en kopp te, men till skillnad från alla de andra hundratals männen i hennes liv, faktiskt bjuder på te för att sen be om att få höra hennes historia. En historia som är lång, fruktansvärt stark och lämnar lite åt fantasin.

"Jag upptäckte min fitta vid två års ålder", inleder Joe, och fortsätter förbi ett sexuellt uppvaknande styrt av lust och nyfikenhet att berätta om ett liv kantat av oräknerliga intima möten, krossade hjärtan, höjda insatser, besatthet och död. Joes bikt för den barmhärtige samariten Seligman, som lyssnar och flikar in med egna observationer, lämnar inte mycket åt fantasin men lyfts samtidigt från det pornografiskt köttsliga genom Seligmans kufiska och härligt initierade paralleller till litteratur, gyllene snitt, Bach, religion och Fibonaccis talserie. All nakenhet till trots är "Nymphomaniac", som Stellan Skarsgård sagt, ingenting man onanerar till.

Von Triers vana trogen dras röda trådar från bibeln till sexuellt lidande inte utan underfundig konceptuell humor, och Seligmans liknelser mellan flugfiske och Joes unga experimentella period, är både form- och manusmässigt lekfulla. Dikotomin är till en början lika tydlig som i religionens fabler, hon är köttet och han är anden. Samtidigt kan man säga att Seligman är filmkritikern, vars långsökta läsning är stimulerande men inte alltid faller i god jord hos den ständigt avbrutne berättaren Joe, som passar på att kommentera hur vi lever i en tid där vi medvetet missförstår och fördömer - ett svar på tal efter nazi-kommentaren i Cannes, eller ännu en kritikers övertolkning måhända?

Till viss del kan jag tycka att bilderna förlorar en del av dess poetiska värde när de tolkas och förklaras i detalj redan i själva filmen, att känsla kan vara starkare än förnuft i en film om så naturliga drifter, men möjligen är även det en del av von Triers poäng.

Sexet då? Är det provocerande? Är det kittlande? Egentligen inte, von Trier är som alltid kompromisslös i sitt uttryck men utmanar och drar snarare lakanen av den urgamla uppfattningen om en biopublik för pryd för att kunna hantera annat än kyssande siluetter i månljus samt kvinnor som vaknar med behå eller under lakan med en egen vilja att täcka kön och bröstvårtor. Nakenheten känns nästan alltid som ett naturligt verktyg för att berätta historien här, kameran ligger nära, oftare i ansiktet än i skrevet för att sexet i första hand är människor, sinnesstämningar och viljor som krockar - snarare än kön. Varje partner har en ton i von Triers närhetssymfoni, varje kapitel har en känsla, relativt lösryckt från den som föregått. Vilket blir extra tydligt i den formmässigt briljanta sekvensen där varje älskare, lekfullt filmade i split screen liknas vid djur och blir en del i ett harmoniskt orgelstycke av Bach.

Visst tar von Trier chansen att chocka sin publik genom att grafiskt matcha blygdläppar med ett öga som öppnas samt visa mängder av lemmar i alla dess former och inte skygga undan från skamliga lustar i närbild. Men det sker oftast med humor i en nedklippt version som riskerar att göra delar av sin erotiktörstande voyeurist-publik lite besviken. Mer vågade verk har gjorts om köttsliga drifter och även von Trier har själv varit ute på djupare vatten än såhär, hans produktionsbolag Zentropa har tidigare legat bakom ett gäng porrfilmer i kvinnlig regi och visst minns vi "Idioterna" (1998) som innehöll riktiga sexscener med inhyrda porrskådisar. Nu har tekniken gått framåt så att man digitalt kan gifta andras kroppar (läs: snoppar) med till exempel Shia Lebeoufs andfådda anlete, huruvida det höjer realismen eller inte lämnar jag till en annan diskussion.

I mina ögon är synen på den kvinnliga sexualiteten, den som får Joe att presentera sig som en "dålig människa", det som gav starkast resonans. Hur filmen på ett högst naturligt sätt bryter fram genom de dammiga tabuer som fortfarande omger ett ämne, vars starka laddning filmposterns ikoniska parentes i all sin enkelhet illustrerar.

Charlotte Gainsbourg står för en modig och stark prestation, grundad i en skör ensamhetskänsla som bär filmen genom alla hennes kapitel, även Stacy Martin gör det bra som Joe i yngre år. Jamie Bell är lysande som samlad, nästan ömsint sadist och Uma Thurman gör en strålande insats som en bedragen mor i en av filmens allra starkaste och mest underhållande sekvenser. Stackars stela Shia LaBeouf har dock inte lika lätt att smälta in bland den dynamiska art house-casten utan förblir relativt stel rakt igenom.

Lars von Trier har sen Dogme 95-manifestet, i snart tjugo år tänjt på gränserna för det rörliga bildmediet och utmanat både sin publik, samhällets trångsynthet och religionen. I och med "Nymphomaniac" rundar han, med "Antichrist" och "Melancholia" i backspegeln, av sin vibrerande vitala depressions-trilogi och fortsätter att med stark realism och stor kreativitet förena den europeiska konstfilmstraditionen med bredare genrefilm, utan att för en sekund förlora sitt helt unika uttryck. "Nymphomaniac" är ett både fyndigt och allvarsamt stycke film om sexuell frigörelse i många lager som drar lakanen av många unkna tankar kring kvinnlig sexualitet och sakta men säkert kryper in under huden på sin publik.

Formmässigt känns mycket igen från von Triers tidigare verk och vi får här skörda frukterna av en oerhört lekfull filmskapare med fullkomlig frihet i sitt uttryck, som likt sin protagonist Joe helhjärtat ger sig hän sin lust, även om den är av en annan karaktär. Filmen blandar svartvita sekvenser med stillbilder, associationsbilder och grafik kryddat med både klassisk musik och Rammstein. Ljuddesignern Kristian Selin Eidnes har även gjort ett strålande jobb med närvarokänslan och sätter en mycket passande ton på fotografen Manuel Alberto Claros tjusiga bilder.

Jag har personligen svårt att minnas någon film som gynnats av en speltid på fyra timmar, och tror att "Nymphomaniac" hade lyckats behålla sitt svettiga skamgrepp om publiken än bättre i en tightare version då filmen tappar lite fokus i sitt avslutande kapitel. Samtidigt kan jag inte låta bli att vara nyfiken på vad som klippts bort från den fullängdsversion på hiskeliga 5,5 timmar som har premiär under Berlinalen senare i år. Som så ofta när det kommer till Lars von Trier gör man bäst i att låta intrycken sjunka in lite för att det ska gå att riktigt veta vad man sett, så även denna gång. Men vissa saker är tidigt tydliga. Sin något klumpiga längd till trots stimulerar mastodontfilmen "Nymphomaniac" både kropp och hjärna. "Nymphomaniac" är stundtals både formmässigt, intellektuellt och känslomässigt hisnande filmkonst. Den förenar djärvt sex och hjärna på både lekfulla och tänkvärda vis men tappar lite på sin egen ändlöshet, precis som den här recensionen som därför slutar här.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
MagnusP
Riktigt bra film! Jag förvånades först av filmens längd och ifrågasatte ifall jag ens skulle orka se hela filmen i ett kör. Men jag hade fel, tiden gick fort, man satt sig verkligen in i filmens berättelse och var uppmärksam och lyhörd. Den är otroligt bra berättad!
En perfekt skildring av hur "bra" det kan vara OCH jobbigt det faktiskt är att lida av det här begäret. Rekomenderar filmen till alla som ser film
Lebowski
Innan filmen var jag lite skeptisk till fyra timmar ligga med Charlotte G. Men efteråt ville jag inte sluta. Den första akten/filmen är något starkare. Det finns en scen med Uma Thurman som jag aldrig kommer glömma, hennes karaktär i känslomässigt upplösningstillstånd är lika hemsk och skrämmande som ljuvlig att se. Lars von Trier gör som vanligt oförglömliga karaktärer, historier och scener, så varför tvivlar jag inför hans senaste film? Är jag kanske rädd att han för en gång skull inte ska attrahera mig? Det hände inte denna gång i alla fall. Fyra av fem!
Axel007Djärv Svar på Lebowski för
Hur Kändes Det När Walter Började prata Om Vietnam På Donnys Begravning
Lebowski Svar på Lebowski för
Fuck it Dude, let´s go bowling! : )
Bman
stängde av efter 30min. 100% ren ointressant dynga. 1/5
AntonKane Svar på Bman för
Att du stänger av en film och sedan tycker det är rimligt att kunna betygsätta den, säger väl ändå mer om dig än om filmen?
Bman Svar på Bman för
Det är min åsikt om filmen som speglar sig i betyget så det är ganska självklart att det säger något om mig. Att jag tyckte den var så dålig att jag inte kunde se vidare gör att en 1a är ett för mig rimligt betyg.  
Att du ger Evil Dead en 1a men Prometheus en 3an tycker jag säger mer om dig än om de filmerna. Prometheus är antaligen den mest offentligt bespottade filmen sen  de nya Star Wars-filmerna.
AntonKane Svar på Bman för
Såklart säger din kommentar något om dig, då det är du som bevittnat filmen (eller en halvtimme av filmen), men den säger i princip enbart något om dig och inget om filmen och detta är ändå ett kommentarsfält för "Nymphomaniac" och inte om dig. Anledningen på att jag reagerar över detta är att dessa kommentarer är allt för vanliga på moviezine, dom motiveringslösa. Förstår inte vad du menar med att två betyg jag satt säger något om mig, det säger väl föga om du ej hört motiveringarna, fattar heller inte vad det har för relevans om massan "bespotta" en film jag ger en 3:a.
Visa fler (44)

Veckans populära filmer

Visa fler