Nikita (1990)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Under ett rån skjuter den aggressiva och drogade Nikita en polisman. Men i stället för att dömas till döden får hon träda in i den franska statens tjänst. Hon förvandlas från avtrubbad brottsling till sofistikerad yrkesmördare. Efter tre års stenhård utbildning slussas hon ut till ett vanligt liv, med ny identitet, men när statsfiender ska röjas ur vägen blir hon uppringd av regeringen. Nikita förälskar sig i en man som inte vet något om hennes förflutna, och när hon försöker förena sin cyniska verksamhet med kärleken hamnar hon i livsfara.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: NIKITA

Parillaud briljerar i intensiv film
Skildringar av yrkesmördare på film har av någon anledning alltid fascinerat mig. Människor som försöker kombinera en hemlig sida av sig själva med den sida som samhället kan acceptera är ett intressant tema att jobba med, både psykologiskt och rent narrativt. Den skickliga franska regissören Luc Besson har bidragit med en hel del i denna underkategori.

Hans ”Nikita” från 1990 öppnar med en scen där den avdankade och droganvändande titelkaraktären (Anne Parillaud) tillsammans med ett gäng andra knarkare gör inbrott i ett apotek. Allt går fruktansvärt fel och det hela resulterar i att Nikita döms tills livstids fängelse för att ha dödat en polis. Scenen präglas av starka blåa neonljus och elektrisk musik som sätter en alldeles underbar ton, en ton som bygger upp skyhöga förväntningar.

Mot Nikitas vilja iscensätts hennes död i fängelset och hon vaknar sedan upp i en byggnad som ägs av regeringen. Här får hon veta att hon på papperet är död och begraven, men att hon i själva verket har valts ut för att sättas i den franska regeringens tjänst som professionell yrkesmördare. Hon tränas noggrant och går från att vara en hopplös knarkare till en livsfarlig och ohyggligt skicklig mördarmaskin. Samtidigt som hon försöker bygga upp ett relativt normalt liv vet hon att uppdragen kan finnas runt hörnet och att telefonen kan ringa när som helst. 

Denna premiss utförs väldigt väl av Besson och hans team. Men även om jag avgudar Bessons ”Léon” och ”Nikita” har en liknande premiss känns den tyvärr som en mer ojämn och instabil film. Mästerliga scener som öppningen varvas med ganska meningslösa episoder som inte riktigt tillför filmen något. Det är scenerna då Nikita har vapnet i hand som är allra bäst, resten känns ganska medelmåttigt. Det finns bland annat en scen då Nikita för första gången ska testas på fältet, en scen som är så svidande bra att det blir omöjligt för resten av filmen att leva upp till den. På vissa ställen börjar man dock närma sig sådan nivå igen, som när Jean Reno gör ett litet men minnesvärt inhopp som en Léon-liknande karaktär. 

Anne Parillaud, som gör huvudrollen, är helt klart filmens största behållning. När jag ser ”Nikita” inser jag hur tråkigt det är att man inte sett henne i så mycket annat, hon förtjänar att vara en stor och tydlig prick på radarn. Hon är sårbar samtidigt som säker, sorgsen samtidigt som stenhård och sympatisk samtidigt som osympatisk. Tyvärr gör Parillauds magnifika rollprestation att filmen som helhet ibland bleknar, det känns hela tiden som att hon förtjänar en bättre film. När Parillaud är med känns det som att omgivningen är svagare, varken Jean-Hughes Anglade eller Tchéky Karyo befinner sig på hennes nivå. Missförstå mig inte, de är inte dåliga, de når bara inte hela vägen. ”Nikita” saknar kort sagt sin Natalie Portman och sin Gary Oldman, de briljanta birollerna som gör ”Léon” till det mästerverk som den är.

Tekniskt sett är det svårt att hitta en enda betydande svaghet, musiken och fotot kan inkluderas bland det som är helt perfekt. Den punkiga ton som sätts i inledningen hålls kvar och är också ett av filmens största plus, den är riktigt skön att lägga ögonen på. 

Allt som allt är ”Nikita” en intensiv, underhållande och välgjord film, men tyvärr når den inte lika långt som andra av Luc Bessons filmer. 

Senaste kommentarer
Ingevaldsson
Fantastik! Som vanligt sitter Eric Serras musik som en smäck. 4/5.
Naqnul
Höjer till en 5a, Anne Parillaud är riktigt bra.
anderton
Personligen så saknar jag bakgrunden till VARFÖR hon är som hon är. Men det kanske hade gjort filmen för lång, likväl så skulle det kunna förklara hennes personlighet. Nu kan man mest bara gissa.
Visa fler (2)

Veckans populära filmer

Visa fler