Never Gonna Snow Again 2020

Drama Komedi
Polen
113 MIN
Franska
Ryska
Polska
Vietnamesiska
Never Gonna Snow Again poster

Synopsis

Historien om en Tjernobylfödd massör som knådar liv i sexuellt frustrerade förortsbor.
Ditt betyg
3.2 av 6 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
Sniegu juz nigdy nie bedzie
Språk
Franska, Ryska, Polska, Vietnamesiska
Land
Polen
Längd

Recensent

Katarina Emgård

2 februari 2021 | 14:00

Pretentiös dystopi i offbeat

Polska stjärnduon Szumowska och Englert söker efter svar bland snöflingorna i ett krävande skådespel mellan dagens spiritualitet och barndomens trygga, auktoritära gudsbild. Ödesmättat, men också kyligt och något monotont.
Ljudbilden förför från första bildrutan. En gnisslande hiss ackompanjeras av ett par lysrörs brusande läten. Tillsammans med fotot, som är balanserat till perfektion, förväntar jag mig ett mästerverk. De övernaturligt tillspetsade miljöerna är både humoristiska och obehagligt träffsäkra i sin strävan att markera filmens budskap. Kompositionens vision att locka världens cineaster med en blandning av absurdism och skönhet lyckas dock bara nästan, för dessvärre blir resultatet något monotont och utdraget.

”Du kanske är radioaktiv” är den första kommentar vi får höra om massören och huvudkaraktären Zhenia, född i Priptya exakt sju år innan Tjernobylolyckan. Zhenia rör sig mellan sin dystra lägenhet i en ospecificerad stad och ett rikt gated community med vita pampiga villor. Liksom den sterila miljön gör anspråk på, är invånarnas mående på väg i en nedåtgående spiral. Tidigt manifesteras Zhenia som en symbol för deras sökande efter andlighet, äkthet och riktiga värden i en värld som på ytan har allt. Intressant är att Zhenia alltid syns bära ett kors runt halsen. Sitt yrke till trots som en märklig mix av reikihealer, massör och hypnotisör står han likväl som en representerat för historien. Deras rötter.

Rötter som genom filmens lopp gestaltas i form av granar. Nyplanterade, nerhuggna och klädda i aska eller ställandes inför döden genom en flismaskin. Symboliskt är berättelsen vacker och rörande med en sista mening som går rakt in i hjärtat. Dessvärre försvårar den för sig själv genom att dra ut på tempot till den grad att flera scener upplevs repetitiva. Humorn som jag möts av i början får med tiden duka under för budskapet och mer stereotypa inslag som slentrianmässig övre medelklassrasism och trånande hemmafruar som bara vill ligga.

Bäst är den när den subtilt anspelar på vår tids sökande efter en meningsfull identitet. Som skymten av japansk kalligrafi på väggen hemma hos en cancersjuk man som maxar sin tai chi-träning i hopp om evigt liv. Eller varför inte favoriten - Fur Elise som ringklocksignal. Under en dialog radas all form för psykedeliska växter upp och det blir som en parodi på dagens strävan efter att vara närmare naturen (eller sin kropp, sitt jag). Inte genom att faktiskt vara en del av det liv som omger den, utan genom tillsatser och hjälp utifrån. Symboler för naturen, snarare än naturen självt. Lite som skillnaden mellan afforestation och reforestation.

Dessvärre är scenerna något ojämna och emellanåt svävar de för långt utanför filmens kärnbudskap för att fungera för mig som helhet. Skådespelarna bemästrat också förmågan att inte röra en min, på gott och ont. Zhenia har exakt samma ansiktsuttryck genom filmens två timmar, något som onekligen sakta väcker att starkt obehag. Men som också upplevs för stereotypt för sin genre som europeiskt drama.

Jag hade önskat ett mer fokuserat tempo och något kortare format. Likväl bjuder den på årets första oförglömliga scen. Bilden av en övergiven inomhusbassäng full med levande gathundar som inte klarar av att klättra över den höga kanten.
| 2 februari 2021 14:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Never Gonna Snow Again
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu