Nätterna vid havet (2008)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Paret Paul och Adrienne behöver båda komma bort från vardagen. Under en oförglömliga helg i den lila kuststaden Rhodantes stormpiskade värdshus kommer de varandra allt närmare. Det blir början på en romans som kommer att förändra deras liv...
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: NäTTERNA VID HAVET

Salta tårar vid havet
Den välbeprövade kärleksduon Richard Gere och Diane Lane återförenas i en gammaldags tårdrypare signerad Nicholas Spark, mannen bakom succéromaner som ”The Nootebook” och ”A Walk to Remember”, en välkalkylerad kärlekshistoria, endast skapad för att pressa ut dina salta tårar. Frågan är bara om man verkligen kan skapa romantik by-the-book?

Utifrån vetskapen att ”Nätterna vid havet” marknadsförs som ännu en bokfilmatisering från författaren bakom ”The Notebook” så kan man ganska snabbt gissa sig till att återföreningen av Diane Lane och Richard Gere inte riktigt blir någon rivig historia i stil med deras senaste team-up ”Unfaithful” från 2002, och i registolen sitter en långfilmsdebuterande George C. Wolfe som knappast är någon Francis Ford Coppola, vilket var fallet när Lane och Gere först parades ihop i ”The Cotton Club” från 1984. Man kan ganska kyligt konstatera att det inte direkt blir tredje gången gillt för den åldrande duon.

Denna gång spelar de två vilsna främlingar med massvis av bagage från det hårda livet, som spenderar några stormiga nätter tillsammans vid kusten utanför North Carolina, i ett hus som ser om möjligt ännu vackrare väderbitet ut än våra två stjärnor. Lane spelar här Adrienne, tvåbarnsmamman som fortfarande försöker få såren från sin fd makes otrohet att läka. När den nyckfulle maken plötsligt bönar och ber om förlåtelse bestämmer hon sig för att spendera några dagar på att se över väninnans värdshus ute på en ö vid kusten, för att tänka över saken. Hon behöver rensa huvudet, varför inte genom en het flirt med en främling som ser ut som Richard Gere?

Inte helt opassande är Geres karaktär Paul enda gästen över helgen, en kirurg med sportbil och familjetrassel som sökt sig ut till kusten för att ”hitta någon att prata med” och även möta anhöriga till en patient nyligen förlorat (däribland en mycket trovärdig Scott Glenn). Med en storm på väg mot deras avskiljda utpost har dessa ensamma främlingar inget bättre för sig än att dricka vin och prata om livet, och medan vinden dånar utanför, fönsterluckorna smäller och lamporna slocknar söker de tröst och skydd i varandras armar.

”Nätterna vid havet” delar sin fjädertunna flickrumsromantik med alla andra filmer som hittills baserats på Nicholas Sparks populära böcker - ”The Notebook”, ”Message in a Bottle” och ”A Walk to Remember”. De siktar rakt på dina tårkanaler, och om man dömer utifrån snyftningarna i salongen, så kommer ”Nätterna” säkert att lyckas fint, trots att den inte alls är i nivå med föregångarna. Det går inte att komma ifrån att våra stjärnors plötsliga romans känns helt kalkylerad, hur Paul har offrat fru och barn för sin karriär och Adrienne offrat karriären för sin familj, och är det verkligen romantiskt att slänga ur sig saker som ”Landskapet är vackert här, men inget kan vara vackrare än topparna och dalarna på din kropp”?

Duon Gere/Lane är vid det här laget rutinerade proffs som skulle kunna klara av sånt här i sömnen, och faktum är att ingen av dem känns helt klarvaken här. I ”Unfaithful” fick båda betydligt mer svängrum för att utnyttja sina register, medan Geres roll i ”Nätterna vid havet” mest sträcker sig till att skaka lite på underläppen och se ut som en sårad hundvalp, vilket han i och för sig klarar med bravur.

Jag antar att vi har ett fall av ”hata/älska” här, för om man inte köper den klassiska kärlekshistorien så finns det mycket att gnälla på, däribland livlös regi, hoppig klippning och en tredje akt av brevväxling där voice-overn helt tar död på närvarokänslan och förvandlar dramat till ett livlöst montage. Samtidigt så känns det lite genuint med en gammal hederlig kärlekshistoria som kunde varit hämtad direkt ur femtiotalets hemmafrufilmer med halvostiga kärleksscener, pardans i månskenet och filmstjärneromantik på strandkanten.

Eftersom att man hällt på så mycket sirap så kändes filmen inte alls svårsmält och jag tror säkert att min mamma hade gråtit sig lycklig i biostolen om hon satt bredvid, för inte bryr väll hon sig om att denna snyftaren känns helt by-the-book?

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!

Veckans populära filmer

Visa fler