När mörkret faller 2006

Drama Thriller
Sverige
133 MIN
Svenska
När mörkret faller poster

Synopsis

Två systrar hamnar i en mardrömslik och livsfarlig återvändsgränd när de går emot sin familjs vilja. Några dörrvakter attackeras av ett gäng kriminella och rena kriget utbryter. En framgångsrik kvinna polisanmäler sin man som misshandlar henne och chockas när hon då får en ny fiende i deras gemensamma journalistkollegor. Men vad ingen av förövarna har förutsett är den enorma kampvilja som nu väcks hos de som hotats en gång för mycket. Och en strid på liv och död kan börja…
Ditt betyg
3.1 av 113 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Info

Originaltitel
När mörkret faller
Biopremiär
20 oktober 2006
Språk
Svenska
Land
Sverige
Distributör
Sonet Film
Ålder
15 år
Längd

Recensent

Ville Gideon Sörman

1 januari 2008 | 00:00

Tre historier om våldet ur offrens synvinkel

Jag tror de flesta svenskar som går någorlunda mycket på bio har svårt att glömma Jakob Eklunds skrattretande tal om ”jävligt bra larm” och en ”kåk med galler för fönstren” i Anders Nilssons actiondängare ”Den Tredje Vågen”. I tre filmer har Anders Nilsson rört sig bland poliser och livvakter, berättat sina historier från rättsväsendets perspektiv. Nu hoppar han över till andra sidan och skildrar istället allt ur offrens ögon. Kanske för att kompensera för hela Johan Falk-trilogin väljer Nilsson nu att med ”När Mörkret Faller” berätta tre historier i en film.

Historien ”Leyla” tar upp temat hedersmord. Leyla (Oldoz Javidi) är den nästäldsta dottern i en stor utländsk familj, vars anseende sätts på spel en kväll när Leylas storasyster Nina går över gränsen i familjens ögon. En jakt på respekt hos Leylas familj tar sin början, och en jakt för Nina att hålla sig vid liv, får många oväntade och läskiga vändningar. Sidohistorien ”Carina” handlar om Lia Boysens prisbelönta TV-journalist med samma namn. Efter att ha vunnit ett journalistpris för sina insatser inom dokumentärfilmen går hennes man Håkan (Peter Engman) bärsärk i hemmet och misshandeln urartar. Carina, som har blundat inför den 10 år långa misshandeln bestämmer sig för att bekämpa den grundligt. Men det visar sig lättare sagt än gjort, när det kommer till kritan är det inte många som ställer sig på offrens sida. Till sist berättar Anders Nilsson historien om krögaren Aram (Reuben Sallmander). En kväll på Halloween blir det bråk mellan vakter och ett par gäster. Gästerna blir knuffade av vaktchefen Peter (Per Graffman) och väljer att slå tillbaka med mer brutala medel. Gästerna (med Jonatan Blode i spetsen) är gamla kåkfarare, och en våldsspiral tar sin början med utgifter som hot, skottlossningar, och misshandel.

Det är just ”tre historier”-berättandet regissören får problem med. Som alla andra filmer är historierna uppdelade i akter, och då de olika historierna skiljer sig mycket åt i tempo, blir det snart problem. När den första historien knappt hunnit komma igång, ligger den tredje historien och pumpar mot slutet. Det blir som att zappa mellan tre olika filmer med jämna mellanrum, och därmed kastas man mellan olika känslolägen. Sen har vi också problemet med att alla inte riktigt levererar. ”Leyla” är den klart intressantaste berättelsen, med bra spel och gastkramande scener. Jag hade hellre sett en hel film om det, för de andra två börjar väldigt bra men tappar rejält rätt snabbt. Det är just skräcken Anders Nilsson kan, och både misshandeln av Carina och hoten mot Aram är porträtterade nästan militäriskt skickligt. Men sen syns det – även i ”Leyla” - att Anders Nilsson är Mats Helges lärjunge.

Klyschorna haglar in, och allt blir förutsägbart mot slutet med både dialog och handling. Det är tråkigt att se att Anders Nilsson inte knyter ihop säcken, för det är viktiga frågor han tar upp med till en början bra historier. Det hela havererar totalt när Nilssons skjuter in sin egen samhällssyn som fullständigt genomsyrade ”Den Tredje Vågen” och ”Livvakterna”. ”Polisen kan inte hjälpa dig, bara du själv”, och liknande tankegångar. Nilsson vill ha ett Judge Dredd-samhälle med offentliga avrättningar på bytorget, känns det som. Istället för att få hjälp av rättsväsendet blir det istället dueller mellan offer och gärningsman på en toalett på Landvetters flygplats. Folk ska göra upp med knytnävarna, inte med lag och rätt. Det blir både löjligt och tröttsamt till slut.

Det här är klart bättre än ”Livvakterna” och ”Den Tredje Vågen”, men något bättre än ”Noll Tolerans”, det tvivlar jag på att Nilsson någonsin kommer få ihop.

| 1 januari 2008 00:00 |