Mysterious Skin 2004

”Mysterious skin” är baserad på Scott Heims omtalade och delvis självbiografiska debutroman med samma namn. Filmen följer två killar, Neil och Brian, från en sommar i deras barndom då de faller offer för sexuella övergrepp, och under de kommande tio åren då vi får veta hur denna händelse påverkat dem åt olika håll. Tuffingen Neil tjänar pengar på att prostituera sig. Han minns händelsen väl och skäms inte för den, utan ser tillbaks på den som sin första av många sexuella förbindelser med äldre män. Tillbakadragne Brian raderade hela händelsen och ersatte den med en 5-timmar lång blackout, på senare tid har han blivit alltmer övertygad om att han under denna tidsperiod blev bortförd av utomjordingar. Brian drömmer om aliens och sitter som fastklistrad vid teven så fort en dokumentär om andra bortföranden visas.

Att ”Mysterious Skin” inte är någon munter historia behöver inte nämnas. Därmed ska Gregg Araki ha eloge för sitt sätt att handskas med ett så pass svårt ämne – han låter historien tala för sig själv, utan att tvinga oss att känna medlidande för de två killarna. Inte heller baseballcoachen som förgriper sig på sina spelare, framställs som ett svin. Det faktum att 8-årige Brian gillar deras hemliga små stunder ihop lär provocera många tittare. Om det är ett bra eller dåligt sätt av regissören är ju upp till var och en att bestämma.

Själv tycker jag oftast att en real-life-story, hur hemsk den än är, ofta ändå måste modifieras för att bli en bra – gripande, stark etc – långfilm. Här finns scener så vidriga att de får det att vända sig i magen på de allra flesta, men desto fler är de som bara känns som utfyllnad, som inte verkar leda nånvart. En nästan dokumentär känsla infinner sig, och personligen hade jag hellre sett ett upplägg som i en ”vanlig” film, med fler starka och sorgliga scener, trasiga människor och ett tydligt budskap. Filmen vill så gärna provocera, skapa debatt och beröra men lyckas inte hela vägen.

All heder åt filmskaparna som vågat göra något annorlunda. Betyget landar dock på en trea, med tanke på att jag hade högre förväntningar och kände mig inte så berörd och skakad efteråt som jag (sadistiskt nog) hade hoppats på.