Mumintrollet och kometjakten (2010)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
En dag märker Mumintrollen att något egendomligt inträffat i Mumindalen - allting är grått, inte bara himlen och floden, utan även träden, marken och Muminhuset! Alla skyndar sig till den beläste Snusmumriken för att fråga om vad som står på. Snusmumriken förklarar att så här brukar det se ut innan jordklotet drabbas av ett fruktansvärt öde som kommer från skyn...  Skandinaviens första stereoskopiska 3D-långfilm.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: MUMINTROLLET OCH KOMETJAKTEN

Finurligt äventyr i den gamla skolan
Filtdocksversionerna av Mumintrollet, Sniff och Snusmumriken ger sig ut på kometjakt i en restaurerad Mumindal från polskt sjuttiotal. De flesta känslolägena ryms i en film som helst förutsätter att man har bott där tidigare.

En ohyggligt cynisk recensent utan någon som helst relation till Tove Jannsons Mumintroll hade, möjligtvis, fördömt detta långfilmsprojekt på förhand enligt formeln: polska filtdjur i stop-motion från sjuttiotalet (gammal skåpmat) + bearbetas och förfinas med modern stereoskopisk 3D-teknik (kokas upp) + tillsätt röster från skandinaviska stjärnskådespelare (krydda desperat bort grundsmaken) + låt Björk skriva titelsången (förankra på ett tillgjort sätt projeket i nutid) = njaääe (njaääe).

Nu är ju inte jag en ohyggligt cynisk recensent UTAN någon som helst relation till Tove Janssons Mumintroll, och då blir det, skönt nog, knepigt att helt värja sig mot den här filmen. Den är en sådan där medveten replik till de amerikanska, animerade dussinproduktioner som ständigt bombarderar biograferna, där Pixar satte ribban (för högt) med "Hitta Nemo" för hundra år sedan, och som sedan har fått en miljon cyniska uppföljare; här ska istället gammalt, hederligt hantverk komplettera storyn och slå ett slag för den sortens filmberättande som automatiskt tilltalar en generation som växte upp med "Skrotnisse" och "Pingu" på Bolibompa. Och utan att spekulera i det genomsnittliga barnets estetiska preferenser (det här är en familjefilm i ordets rätta bemärkelse) så kunde man inte ha valt ett bättre grundmaterial att luta den visuellt omoderna framställningsmetoden på.

Vi tv-tittare vet numera bittert att det krävs människor i klumpiga och malätna mumintrollsdräkter (ibland tog de av sig huvudena!) för att lyckas dölja den säregna blandning av glädje och melankoli som Tove Jannson med Mumindalen lyckades göra helt allmängiltig och alldeles personlig på samma gång. Eftersom Jansson dessutom själv var aktiv i manusarbetet, och enligt uppgift mycket nöjd med slutresultatet av den polska TV-serie som "Mumintrollet och kometjakten" baseras på, så kan man vara trygg i förvissningen om att detta är Mumin-kanon och därmed kärleksfullt troget mot stämningen i böckerna. Till skillnad då från nyss nämnda styggelse - försöket med dräkter och riktiga skådespelare - och även jämfört med den mangafierade, glättiga Mumin-variant som Japan gav oss på nittiotalet.

Känslan av djup i bakgrunderna har här förstärkts med 3D-teknik och kontrasterar fint mot de tvådimensionella figurerna, som trots sina ganska begränsade uttrycksmedel ändå får tillräckligt med liv tack vare röstskådespeleriet. Ser man den svenska versionen går man miste om storstjärnor som Mads Mikkelsen och Stellan Skarsgård bakom mikrofonerna, men bjuds istället på komikern André Wickström som det ytterst neurotiska och giriga lilla djuret Sniff i ett fullkomligt briljant castingbeslut. Att Mark Levengood gör berättarrösten känns snudd på störande förutsägbart, men hans fryntliga och honungslena stämma har en underton av allvar som passar historiens preapokalyptiska atmosfär väldigt väl.

Om det hela ändå stundtals känns en aning stelt och livlöst beror det sannolikt till stora delar på långfilmsformatets längd, i sin ursprungliga form portionerades berättelsen ut på tio minuter-långa, dialogfria tv-avsnitt. Den av Björk (enligt egen utsago ett stort Mumin-fan) specialskrivna titellåten, där hon ångestladdat ylar om en komet som kommer och mest för tankarna till en Lars von Trier-produktion, lär kanske inte heller gå varm på förfesten.

För Mumin-nostalgikern är detta ändå en fest, för de minsta sannolikt ett spännande äventyr. Eventuellt kan man ställa sig frågande till huruvida det tilltänkta publikskikt som utgörs av barn som inte antingen är väldigt små eller har hunnit bli vuxna kommer att orka hålla intresset uppe; de som är så pass indoktrinerade i digitala pixelorgier och actionspäckad handling att allt annat blir tråkigt, och som inte heller är gamla nog att kunna tillgodogöra sig de många finurliga, filosofiska betraktelser som Jansson låter sina figurer anställa. Förhoppningsvis kan "Mumintrollet och kometjakten", med sitt makliga tempo och suggestiva bilder, ändå för dem fungera som en introduktion till Tove Janssons värld. För den är värd att upptäckas av varje generation.

Vi som redan är med på den flotten säger: André Wickström som Sniff for president.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
användaren borttagen
Skit i 3D:n.
2817-0
orka ska de naturligtvis stå.
2817-0
skulle nog inte orkar genomlida en film som ser ut som de här.
Visa fler (4)

Veckans populära filmer

Visa fler