Mr. Morgans sista kärlek (2013)

Lite ironiskt är det. Man förstår att Michael Caine vill göra film i Europa - med undantag för några biroller i Christopher Nolans filmer så har inte Hollywood erbjudit Oscarsvinnaren mycket att bita i de senaste åren. Bisarrt nog spelar britten en amerikan i det här Parisbaserade dramat, en faktor som är både svår att svälja och köpa. Kanske borde han lärt sig av motspelerskan Demi Moores försök till en brittisk accent i "Flawless"...

Han gör dock en i övrigt typiskt trovärdig och finstämd insats som titelkaraktären, en lagom bitter pensionär och änkling som tre år efter sin hustrus död bor kvar i deras lägenhet men vägrar försöka lära sig hennes hemlands språk. På en buss träffar han den unga dansläraren Pauline (Clémence Poséy) som han inleder en lätt vänskap med. När Mr. Morgan hamnar på sjukhus dyker dock hans sedan länge frånvarande son upp och gammalt groll blossar upp.

Jag har inte läst Francoise Dorners roman som filmen bygger på men jag kan tänka mig att den är både mer gripande och intressant än filmversionen. Främst så känns upplägget med äldre, gaggig gubbe som piggas upp av ung, vacker kvinna tröttsamt gjort. Det funkar i "Lost in Translation" eller många av Woody Allens filmer men här har jag svårt att tro på hur dessa karaktärer finner varandra.

När dessutom sonen, spelad av den aningen stela Justin Kirk ("Weeds"), anländer och ett svårmotiverat triangeldrama inleds ändrar filmen riktning med nytt om inte nödvändigtvis bättre fokus. Här hamnar vår hjältinna helt i skuggan av den uråldriga konflikten mellan far och son där både sorgarbete, självmordstankar och äktenskapsproblem ska avhandlas. I en scen nämner en rödgråten Pauline att hon har egna problem men förblir ändå ett svagt kärleksintresse.

Filmens största problem är att den är rent ut sagt tråkig. Jag uppskattar tystlåtna, långsamma filmer som tar sin tid och dessutom skildrar de äldres vardag men här misslyckas med att engagera tittaren. Varken dialog, karaktärer eller historien förmår väcka något större intresse trots starka skådespelarinsatser. Den som stjäl filmen är Gillian Anderson som lyser upp stämningen med sin närvaro i några få scener. När det gäller Caine så välkomnar jag alla hans huvudroller men han bör nog försöka hitta mindre tråkiga filmer i fortsättningen - och hålla sig till sin brittiska.