Mr. Beans semester 2007

En ovanligt regnig brittisk dag vinner Mr. Bean förstapriset i den lokala kyrkans välgörenhetstävling, en vecka i ljuva Frankrike och en videokamera att dokumentera allt med. Med soliga stränder i sikte kliver han förväntansfull på tåget, men det dröjer förstås inte alltför länge innan problemen hopar sig. Men missade avgångar, tappade biljetter, språkliga missförstånd, slagsmål med vakter och alla dessa konstiga franska maträtter är bara början. Snart är Bean efterlyst över hela landet, misstänkt för att ha kidnappat sonen till en östeuropeisk regissör på väg till filmfestivalen i Cannes.

Rowan Atkinson tar sin paradroll till bioduken för andra gången, och varför inte passa på innan han blir för gammal, och så länge alla Beans miner och kroppsspråk är för honom rent rutinarbete. Och det görs till och med lite försök att tillföra något nytt – relationen mellan Bean och den ryske pojken han får på halsen ger den rätt egotrippade britten en något mänsklig touch, samtidigt som den känns helt fel för en Mr. Bean-historia. De kunniga talar också om likheter med Jacques Tati, och visst finns det sådana men då han är okänd för de flesta lämnar vi härmed det ämnet.

Att skådespelaren själv sagt att filmen blir Beans sista framträdande, känns precis som i fallet Beck som ”gud, vad vi är trötta på skiten” snarare än ”kom och se medan du kan, för vi slutar med flaggan i topp”. Varför då överhuvudtaget återuppliva karaktären, och inte förslagsvis hitta på en ny? Det känns trött, krystat och väldigt onödigt. Enbart två skämt kommer i närheten av att vara roliga, det ena innehåller en landsväg och en extremt seg moppe, det andra en excentrisk filmskapare (Willem Dafoe gör få sköna roller, enligt mig, men denna är riktigt hyfsad) och hans Cannes-öppnande intellektuella polisdrama.

I övrigt är det är i stort sett samma mix av Beanska sketcher, halvdant sammanbundna av en röd tråd, som utgjorde den första filmen som kom 1997. Undertiteln ”Den totala katastroffilmen” hade passat fint även här. Den gången var det amerikanerna, nu är det fransmännen och inte att förglömma filmindustrin som får sig en känga, av mannen som brukade ses som brittisk humors finaste. Men det var 15 år sen. Sen dess har England gett oss ”The Office”, ”Little Britain” och Sacha Baron Cohen, och det är bara att inse – Mr. Bean har spelat ut sin roll.

Missförstå mig inte, jag ser gärna lite repriser på Kanal 5 om några år, Bean är trots allt nostalgi på hög nivå. Men Atkinson bör definitivt stanna i tv där hans karaktär bäst kommer till sin rätt. 90 minuter med Englands älskade knäpphjärna blir 80 för mycket.

ONÖDIGT VETANDE TV-serien om Mr. Bean visades första gången i engelsk TV 1990 och gjorde snabbt Rowan Atkinson till en världskändis. 1997 tog Bean steget över till vita duken och den första filmen om Mr. Bean spelade in över 260 miljoner dollar.