Mother's Day (2016)

Kanhända att jag är lite orättvis när jag säger att komedifilmer med till huvudsak en kvinnlig ensemble sällan lyckas underhålla. Fast nej, rätt snabbt inser jag att det inte alls är orättvist utan faktiskt ren fakta. Och det är synnerligen olyckligt eftersom historierna, karaktärerna eller de som gestaltar dem oftast är så mycket bättre och värda detsamma, liksom också vi åskådare är. Visst finns några sköna undantag som ”Bridesmaids”, ”Heat” eller ”Trainwreck”, men alldeles för ofta sätter jag mig framför en komedirulle som bara får mig känna, bla ha istället för ha ha. 

I ”Mother's Day” träffar vi singelmamman Sandy, hennes kompis småbarnsmamman Jesse, dennes lesbiska syster, adoptivmamman Gabi, en nybliven neurotisk mamma Kristin, samt änkepappan Bradley och givetvis samtligas barn. Livet som förälder är inte enkelt får vi veta, vare sig det handlar om relationen till sina barn eller ens egna föräldrar, vilka fortfarande efter alla år behandlar en som vore man barn själv. Och absolut. Jag känner igen mig, det är lättrelaterade frågor som tas upp och jag tycker om att man vill fokusera på och göra film om den stora gruppen människor som är mammor. Skildringen av dem, oss, känns tråkigt nog inte alls lika angenäm. Det är ofta rörigt, manuset brister och de komiska inslagen vinner inget gehör. 

Det är ett stort och stimmigt sällskap som vi möter och jag håller knappt reda på karaktärerna eller deras relationer till varandra vilket stör anmärkningsvärt. Det är så många historier som man vill berätta varför det i slutändan blir väldigt knappt berättat om någon. Ett dussin olika människor, ännu fler barn och en massa inte helt övertygande förbindelser radas upp huller om buller och även om det förvisso med lite ansträngningen inte är direkt svårt att följa trådarna som presenteras så känns flera ganska krystade.

Detta är en väldigt typisk Hollywoodhistoria även om man lagt på en nypa icke heteronormativt inslag som det där lesbiska paret lite vid sidan av. Kul så kanske, men tyvärr är paret alldeles för intetsägande och bara till för att bryta mönstret en pytteliten aning varför de egentligen inte fyller någon funktion alls, utan snarare genom sin blotta existens bara bekräftar normen ännu mer. Att dessutom låta ett potentiellt bröllop och efterföljande äktenskap mellan en mamma och en pappa, vara den viktigaste intrigen i filmen känns väl lökigt 2016 och gör inte den saken bättre.

Men samtidigt, lite småmysigt är det emellanåt, fast också välspelat för det mesta och intentionen är bra. Det finns absolut en hel del viktigt som sägs och många budskap om just föräldraskap men också rasism och homofobi är värda att påtalas. Tyvärr sker det på ett alldeles för lättvindigt och slarvigt sätt som tar udden av innebörden och ”humorn” som kryddar det hela känns bara plump.

”Mother's Day” lider överlag lite av samma symtom som ”New Year's Eve” och ”Valentine's Day” innan den. Man klämmer in några kända ansikten och försöker ge dem likvärdig tid framför kameran, medan en ickehistoria om kärlek, familj, svek och besvikelser breder ut sig i bakgrunden. Det blev inte bra då och det blir heller inte bra nu. Bloopers på slutet är filmens behållning.

Jonna Vanhatalo Skribent