Mortdecai 2015

Det var en gång en skådespelare som slog igenom i en populär ungdomsserie och därefter bestämde sig för att satsa på en filmkarriär. Han visade sig vara en talang att räkna med, gjorde udda, intressanta roller och samarbetade med regissörer som John Waters, Jim Jarmusch och Terry Gilliam.

En dag sålde denna skådespelare sin själ till Satan i form av en filmserie vid namn “Pirates of the Caribbean”. Han upptäckte att han kunde tjäna jättemycket pengar bara genom att prata och gå lite lustigt, samt ha på sig en kul huvudbonad. Detta till priset av omdömet att någonsin kunna välja en bra filmroll igen.

Johnny Depp, nu får det räcka. Hur vill du bli ihågkommen? När du fick oss att böla i “Edward Scissorhands”, fick oss att skratta i “Ed Wood” eller när du fick oss att sträcka oss efter skämskudden i skräp som “Mortdecai”? Här kommer ännu en spik i karriärkistan där Depp spelar en snurrig konsthandlare som hamnar på tokiga äventyr när han inte med genant brittiska tjatar om sin mustasch.

Det är alltså ännu en trött variation på den vimsiga Depp-typ han numera spelar i sömnen, eller snarare sömngångaraktigt. Allt är dock inte hans fel. Manuset, baserat på Kyril Bonfigliolis populära romanfigur, är en själlös produkt med sömnpillerhumor. Biljakterna får Austin Powers att likna James Bond - actionsekvenserna är trista, slapsticken tröttsam och ibland vet man inte vad som är vad.

För att slippa skämmas ensam har Depp samlat ihop några kända motspelare. Gwyneth Paltrow, som hans fru, är lika menlös som hon var i “Iron Man”-filmerna med enda syfte att vara snygg. Hon verkar mest koncentrera sig på sin horribla accent och att vicka på höfterna i högklackade stövlar men det enda hon bevisar är sin påtagliga brist på komisk tajming.

Ewan McGregor - vars karriär också skulle behöva en adrenalinkick - dyker upp ibland som en detektiv så tråkig att han mest verkar vänta ut sin lönecheck. De enda som kommer undan med äran i behåll är Paul Bettany, som bidrar med de enda om än få vältajmade komiska ögonblicken, samt Olivia Munn, som likt en Bond-skurk äter upp varje bildruta hon är med i.

Återigen får ni blicka tillbaka till 1990-talet för Depp i ordentlig högform. Den här så kallade “komedin” behöver pålagada publikskratt för att till en början komma någonstans. Men anser man att ständiga hulkningar och spyor är höjden av humor så kan du nog finna ett och annat garv.