Miss Julie 2014

Jag blir nästan lite full i skratt när jag läser hur de internationella kritikerna vojar sig över hur tung och allvarlig "Miss Julie" är. Har man någon som helst koll på August Strindbergs verk och dessutom vet att just denna beskrivs som en tragedi, så verkar det konstigt att förvänta sig någonting annat. 

För den som inte har läst om stycket förr så utspelar sig hela handlingen under en midsommarnatt och morgonen efter, och bara tre karaktärer syns i bild. Adelskvinnan Julie (Jessica Chastain) inleder en flirt med betjänten John (Colin Farrell), som är trolovad med kokerskan Kathleen (Samantha Morton). Det som till en början ser ut att vara en kvinna från överklassen som utnyttjar sin position för att få det hon vill, och kör med de anställda på ett samvetslöst sätt, tar snabbt en vändning när det visar sig att John är allt annat än en oskyldig bricka i hennes spel.

John har nämligen en plan, om att bli något mer än bara en betjänt. Han vill starta hotell, men för det krävs pengar. Julie å sin sida är ovanligt framåt för att vara kvinna kring 1890-talet, men samtiden kommer snabbt ikapp henne och det visar sig att hennes adelstitel inte är mycket värd som en ”fallen” kvinna. I och med ett snedsteg har hennes position förvandlats till att vara lägre än betjänten hon tidigare kunnat linda runt sitt finger. 

Ullmann är originaltexten mycket trogen och de friheter hon har tagit sig är framför allt att anglifiera berättelsen – språket och namnen är engelska och det hela utspelar sig i Irland (som var England på den tiden). 

Resten är väldigt likt Strindbergs alster och eftersom "Fröken Julie" är skriven som en pjäs blir det väldigt teatralt. Liv Ullmann har sagt att rollen som Julie var en hon längtat efter att spela själv, och det är tydligt att hon är ett fan av författaren och vill hylla hans verk genom att hålla sig till det. Genom detta medvetna val gör hon andra Strindberg-fantaster glada, men samtidigt gör hon det svårare för resten av den samlade biopubliken, som förstås är i majoritet. 

Ser man inte det här som en adaption av en text man redan känner till, utan som en berättelse vilken som helst, som man ser för första gången – då är det lätt att förstå varför det kan kännas för tungt. 

Själv tycker jag det är fantastiskt hur modern "Miss Julie" faktiskt är, och hur stark den kvinnliga karaktären är. Men bara en liten stund, för när Johns riktiga sida visar sig smulas Julie sönder framför våra ögon och blir så bräcklig att det gör ont att se. Men pjäsen gör några vändningar till innan det är över, vilket håller intresset uppe. Framför allt blir det intressant när Julie och John ses i perspektiv av Kathleen. Kokerskan ger en typisk bild av vad en kvinna i serviceyrke skulle vara på den tiden. From, moralisk, stabil. Utan henne hade det inte blivit lika tydligt hur skruvade de andra två verkligen är. 

Med mindre dynamiska skådespelare hade det här kunnat bli segt och tradigt, men alla tre gör verkligen ett fantastiskt jobb och kasten mellan passion, manipulation och tragedi är en fröjd att se. Så frågan du ska ställa dig är om du är en beundrare av Strindberg, och även till viss del Ingmar Bergmans svärta. Är svaret ja, så är det här ett säkert kort.