Minnas Paris 2022

Vi lever i en tid där terrordåd och -attacker av diverse storlekar och omfång blir alltför vanliga, så pass att vi snart nästan inte reagerar längre. Men vad händer med de som bevittnar och överlever? Hur bearbetar man och kommer igenom den troligen mest traumatiska upplevelsen i sitt liv?

 

Det är intressanta, viktiga frågor som det här franska dramat besvarar, eller åtminstone försöker besvara. Handlingen följer Mia (Virginie Efira) som via omständigheter en kväll hamnar ensam på en restaurang där plötsligt terrorister klampar in och skjuter ihjäl de flesta av gästerna och personalen.

 

Mia överlever med en hårsmån men månader senare kämpar hon fortfarande med traumat och inte minst minnet. Hon plågas av att inte komma ihåg hur hon överlevde och söker svar på vad som hände men också hur hon ska kunna gå vidare.

 

Istället för att utforska det fiktiva terrordådet så är det Mia och andra överlevare, och deras traumatiserade kroppar och sinnen som undersöks. Franska regissören och manusförfattaren Alice Winocour (”Proxima”, ”Maryland”) har gjort det tidigare och låter rollfigurerna utvecklas med en lugn, respektfull vinkel.

 

Det är en finstämd, fängslande film som hjälper oss att försöka förstå. Problemet är att den vill för mycket med för många medel. Mias resa pendlar mellan hennes relation med en annan överlevare (Benoît Magimel, ”Pianisten”, ”Lolas väg mot havet”), den oförstående maken (Grégoire Colin, ”Änglars drömliv”, ”Svinen”) och sökandet efter en okänd man som kanske kan ha räddat hennes liv.

 

Samtidigt presenteras stundtals andra överleverare som berättar sina historier som rakt in i kameran. Det är starkt men svårt att engagera sig i när de är så pass lösryckta och kortvariga. De hamnar samtliga i skuggan av Mias historia men även där svajar fokuset och när berättelsen inte helt vill landa i någon av hennes intriger uteblir den dramatiska sluteffekten.

 

Det är synd för det är viktiga teman i ett välgjort och speciellt välspelat drama. Belgiska Efira (”Andra människors barn”, ”Benedetta”) lyfter filmen på sina späda axlar och förmedlar med naturligt spel både Mias eggande skuld och frustration. Hon har särskilt fin kemi med alltid sevärda veteranen Magimel och kanske hade filmens inverkan varit starkare om fokuset legat på deras relation. Nu blir det en sevärd men alltför spretig film vars känslomässiga påverkan hade kunnat varit betydligt starkare.