Min frus förste älskare (2006)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Vivi och Magnus är ett strävsamt par sedan 25 år. När Vivi blir snuvad på sin årliga resa till Verona och hamnar på en restaurang med sin ungdomskärlek, konstnären Robert, sätts deras förhållande på prov. Magnus, som återupplivar sitt gamla proggband, har också ett förflutet som nu gör sig påmint. En rad missförstånd bäddar för nödlögner och sammanträffanden som inte bara drabbar Vivi och Magnus, utan även deras barn.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: MIN FRUS FöRSTE äLSKARE

Mer blågult än Kalles kaviar

Det finns något ursvenskt över Hans Åke Gabrielssons nya film ”Min frus förste älskare”. Kanske är det den roliga skildringen av vad som hände med alla som var unga och arga under proggtidens allra finaste dagar. Kanske är det den tjusigt utformade bilden av svensk kärnfamilj där rutiner och vardag ersätter den brinnande glöden. Men mest av allt är det traditionen av missförstånd och spring-och-slå-i-dörrarna som spelas på varenda lokalrevy i Sverige, som gör att detta är känns mer gult och blått än Kalles kaviar.

Marika Lagercrantz och Mikael Samuelsson spelar det gifta medelåldersparet Vivi och Magnus som har två barn. En kväll stöter Vivi plötsligt på sin gamla flamma Robert (Philip Zandén) och många minnen som aldrig blivit avslutade sätts plötsligt i full verkan. Magnus i sin tur planerar en återförening med sin gamla proggband Vredens druvor och får ett oväntat besök som dock inte är signerat av Gevalia.

Det som sedan följer är en berg och-dalbana av förvecklingar, skratt och en inte alltför djup kopp av allvar. Det mesta är dock gjort med värme och humanism. Skådespelaren är alla mycket väl valda. Marika Lagercrantz har väl ett av Sveriges mest kända leenden och varje gång läppen går över tandköttet är det svårt att inte le själv. Philip Zandén fungerar oväntat bra som förste älskare och Sissela Kyle är som vanligt hysteriskt rolig, även om hennes peruk är något av det värsta som satts på film i Sverige. Men den som övertygar mest är Mikael Samuelsson som på ett rakt och redigt sätt ger en bild av vad som hände alla trädkramare på 70-talet. Hans ögon brinner fortfarande då han ställer sig bakom mikrofonen, men medelåldern gör dem trötta då han sitter vi sitt köksbord. Stort.

Något annat som också övertygar är den fantastiska musiken med en aptitlig blandning av äldre nostalgi och nya guldkorn. Centralspåret är självklart den uppdaterade versionen av ”Det blir bättre” som Vredens druvor gjorde som original, men här får en överraskande medryckande ansiktslyft av Melinda Wrede. Wrede är för övrigt rätt kul i en liten roll som tja, sig själv på Rinkeby-svenska.

Från ett rent filmtekniskt synsätt så är dock inte filmen speciellt spännande. Lite lagom smutsig bild, mycket närbilder och en smaklös kuliss som får stå som modell för Italien. Men egentligen så spelar det ingen större roll, för det här är en av få filmer som förlitar sig helt på sin historia och som faktiskt klarar av det. Man behöver helt enkelt inte förlora sig i läckra bildkonstellationer för att bli underhållen av denna rätt överdrivna, men söta skröna.

Det borde onekligen se bra ut för ”Min frus förste älskare”. Här finns alla ingredienser för en blivande publiksuccé. Välkända ansikten, dråplig humor och lätt-och-lagom allvar på knäckebröd bör få den svenska publiken att strömma till biograferna. Gabrielsson har verkligen överträffat sin förra film ”Sjön” och verkar ha hittat sin nisch här. Inte så mörk och pretentiös som Regina Lund-rullen men inte heller så ”gubbkul” som några av de Jönssonligan-filmerna som han gjort.

Vi svenskar håller på våra traditioner och just därför kommer ”Min frus förste älskare” att gå alldeles utmärkt. Och inte mig emot.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +

Veckans populära filmer

Visa fler