Midsommar 2019
Synopsis
Rysaren "Midsommar" tar oss till en isolerad svensk by, där ett ungt par ska spendera sommaren. De hamnar mitt i svenskarnas excentriska midsommarfirande, som spårar ur i något otäckt.
Info
Originaltitel
Midsommar
Biopremiär
10 juli 2019
DVD-premiär
28 november 2019
Digitalpremiär
11 november 2019
Språk
Svenska, Engelska
Land
USA
Distributör
Nordisk Film
Ålder
15 år
Längd
En midsommarnattsmardröm
Psykedelisk sommarskräck i strålande solsken. Ari Aster följer upp "Hereditary" med en skruvad tolkning av svensk midsommar som är allt annat än en Pripps Blå-reklam.
Häng med till Sverige sa de - det blir kul sa de! Från det brittiska grabbgänget på norrländsk vandringsresa i förra årets vildmarksskräckis "The Ritual" till komediduon Simon Pegg och Nick Frosts skärgårdsutflykt i den planerade rysaren "Svalta". Sverige får allt fler nålar på den internationella skräckkartan, och den som trodde att Bergmans demoner, nordic noir och alkoholiserade tv-snutar var det mörkaste som exporterats från våra breddgrader har uppenbarligen missat ondskan som dväljs i strålande solsken. Entré, Ari Asters "Midsommar".
Efter att förra sommarens mardrömska "Hereditary" förmörkat solen och innan Toni Collettes ångestskrik hunnit lämna våra trumhinnor är den amerikanske regissören Ari Aster tillbaka med ännu en hårresande sorge-tripp. Här släpas garderobsskeletten från "Hereditary" ut i bländande svensk midnattssol för att dansa i ring kring ämnen som uppbrott och trauma på ett alldeles unikt och frånstötande vis. Effekten är hypnotisk, trippig och oväntat rolig.
Collegestudenten Dani (Florence Pugh) kämpar med att återfå fotfästet efter ett chockerande familjetrauma utan att få något vidare stöd från sin allt mer frånvarande pojkvän Christian (Jack Reynor). Kanske blir allt bättre av att fly till en ljus och sorglös plats, eller kanske sämre? Dani tvingar sig ombord på pojkvännens kompisresa till Sverige och grusar grabbgängets förhoppningar om en turné bland "meatball sex clubs". Istället går färden till skolkamraten Pelles (Vilhelm Blomgren) avlägsna hemby i Hälsingland och familjens årliga, synnerligen gammeldags midsommarfirande.
Väl på pastorala sommarängar kan varken snaps eller den kusligt glada, vitklädda lokalbefolkningen lägga locket på den ångest som pyr inom Dani. Att det sektliknande bondesamhället tagit sitt rituella midsommarfirande långt bortom säckhoppning och små grodorna gör inte sillen mer lättsmält för våra stackars amerikanska gäster. Snart finner de sig fångade i en eskalerande ringdans från vilken de inte kan smita och det börjar gå upp för dem att i Hälsingland kan ingen höra dem skrika.
Jag kände mig helt yr när vi lämnade biosalongen. Kontrasten mellan vår ljusaste tid på året och Ari Asters mörka fornnordiska våldsfantasier är destabiliserande för sinnena. "Midsommar" bär likt "Hereditary" uppenbara hedniska folk horror-band till "The Wicker Man" (1973) och upplevs själsligt besläktad med 70-talets stora rysare som "The Hills Have Eyes" (1977), "Den sista färden" (1972) och "Motorsågsmassakern" (1974). Alla drog de ut skräcken i dagsljus till ryslig effekt.
Samtidigt så saknar jag mörkret. Toni Collettes avgrundsvrål i "Hereditary" var isande just på grund av sin klangbotten i verklig sorg och ångest. När de perverterade, förvridna och överlånga ritualerna i "Midsommar" vevas igång så upplever jag mig snarare som åskådare till ett makabert spektakel än deltagare. Det blir fascinerande och "A Field in England"-trippigt men aldrig någonsin läskigt.
Aster är en fenomenal stilist och världsbyggare men tyvärr en sämre historieberättare. Det amerikanska collegegänget förblir spelpjäser i hans midsommarlek - skissartade, dumkåta "Hostel"-pappfigurer som fumligt klampar in i en främmande kultur utan att ta av sig skorna. Florence Pughs Dani är det enda undantaget. Med sitt hudlösa uttryck och obalanserade sätt att snubbla fram på gränsen till nervsammanbrott är Pugh vår enda fasta punkt i en förvriden fantasivärld där hon närmast framstår som sund.
Med utgångspunkt i den bäst skildrade svamptripp jag sett på film dras publiken baklänges över sju gärdsgårdar in i en febrig midsommarnattsmardröm fylld av blodiga riter och märkligt sex. En fnissfest för svenskar och en direkt-avbokad Sverigeresa för amerikaner. För vissa väntar årets wtf-upplevelse på bio. För de som hänger sig i dansen - en blommig, översaturerad skräckfestival där solen aldrig går ner. Om skräckkollegan Jordan Peeles hajpade andrafilm "Us" gick vilse i en spegelsal av allt för många ofärdiga idékoncept tar Asters svåra andrafilm-syndrom sig uttryck i form av tonmässiga jätteambitioner som fullständigt slukar en tunn intrig.
Ari Aster har själv sagt att han gick igenom ett uppbrott från en relation när han gjorde "Midsommar" men att han nu mår fint. Ju mer jag tänker på "Midsommar" som en berättelse om att släppa taget om sina sorger och dåliga relationer, desto mer framstår den som höggradigt unik, synnerligen katarsisk, ja kanske till och med briljant? Med större fokus på yta och ton än historieberättande så lyckas dock aldrig Aster baxa hela festen i mål, men hans perverterade idévärld är likväl omöjlig att skaka av sig. "Midsommar" är ett modigt och självsäkert filmhantverk som trots sina brister befäster sin regissör som en av vår tids mest intressanta skräckfilmsskapare. Jag ser med tillförsikt fram emot hans (och Florence Pughs) kommande filmer. Tills dess - skål!
| 27 juni 2019 20:00 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (4)
Vilken skitfilm. Händer inte mycket och filmen är så långsam. Filmen kallas för rysare men någon spänning existerar inte. Är dock stolt över att jag såg klart skiten vilket man måste innan man kan säga att denna film inte är bra någonstans, jo förresten Fotot är ypperligt. 1/5
En stjärna ger jag för i mitt tycke sämsta filmen jag sett i år. 2 timmar och 20 min plåga. Visst kunde jag valt att bara lämna biosalongen men jag vill ändå se om jag kan missa något om jag går. Kommer människor våga sig till Sverige efter denna film? Kommer människor tro att vi firar midsommar på ett ungefär på detta sätt?
En helt sjuk och fruktansvärd dålug film!
MRN
Here is something I think MOSTLY Everyone missed. It's in the start of the trailer - "It (Celebration) only happens every 90th year"..
Just take a second and think about that sentence. This means.. so, so, so much.
Trailer (with correct time) : https://youtu.be/I0UWIya-O0s?t=12
After the "Midsummer" Celebration. - Even if Christian's baby was born, that baby will be 90 years during the next "celebration" . Most possibly dead before that. Which I think it is the most essential part. The cycle of celebration is never relived by anyone we see again, and its aftermath. What happens in the end? Dani gets anew family.
What I find funny to think about is what if.. What if - Dani's boyfriend killed her parents and sister? Two things didn't match for me 1. Bipolar is a terrible thing but it often never leads to murder and suicide, as there is treatment. 2. Dani's sister room looked to "clean". 3. Dani's parents house looked like someone committed a very strategic murder and not someone execute who suffers from emotional tremor and manic depression.
What if Christian killed Dani's family and his friends knew about it and helped. Mark reaction to the elder killing themselves was.. "Oh, did I miss that". Christian and Josh reaction was -- we need to write a thesis on this! Josh commits sacrilege one night without any remorse at all. These people was NOT alright form the start.
What if Ingemar and Pelle brought these people here, to get rid of horrible criminals and murders? Justice combined with Nordic traditions.
Another thing, "We only do this every 90th year". If Ätestuppan also was included that means "elders" aren't just 72 years but 72 years and older - and two people of them CHOOSE themselves to jump. This makes much more sense.
We all know age can take its toll in many shapes. Perhaps the elder woman and man had incurable diseases that caused them pain and illness.
We don't know the pre-story of the characters or reasons surrounding the celebration. We only know what Pelle says in the trailer - "It (Celebration) only happens every 90th year".
Andra kritiker (3)
"Den är vacker, komisk – och en intressant studie i att göra slut. Men är den så läskig?"