Midnatt i Paris 2011

Romantik Drama
USA
100 MIN
Engelska
Midnatt i Paris poster

Synopsis

En romantisk komedi som utspelar sig i kärlekens stad Paris. Gil och hans fästmö Inez bestämmer sig för att följa med på Inez föräldrars affärsresa till Paris. Staden väcker snart glömda minnen hos Gil och får honom att fundera över om den väg han valt i livet verkligen är den rätta. En fråga som även resterande familjemedlemmar finner sig grubblandes över och som kräver sitt svar.
Ditt betyg
3.4 av 788 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Info

Originaltitel
Midnight in Paris
Biopremiär
2 september 2011
DVD-premiär
25 januari 2012
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Scanbox Entertainment
Ålder
Barntillåten
Längd

Recensent

Andreas Samuelson

31 augusti 2011 | 17:27

Kul kulturkrock med historien

Cannes 2011 - Woody Allen, det dysfunktionella förhållandets dialogens mästare, tar sig an den romantiserade franska huvudstaden och skapar en kittlande fantasi där all världens historiska konstnärer och författare dyker upp. Owen Wilson är envist Owen Wilson-ig i huvudrollen av Woody-standard men birollerna och ett smart manus med glimten i ögat gör filmen både sevärd och underhållande.

Förlovade Gil (Wilson) och Inez (Rachel McAdams) är lite som ett par ur valfri Allen-komedi, fast några år senare när den glada förälskelsen lagt sig och förhållandet börjat ebba ut i svenssontristess. Han, misslyckad författare, är barnsligt naiv och söker sig efter romantik i vardagen med drömmar om att bo i Paris medan hon är den stela realisten som vill ha stabilitet och intellektuell stimulans i tillvaron. På ett besök i Paris stöter de på den självbelåtne men karismatiske författaren Paul (Michael Sheen) som Inez sedan tidigare varit förtjust i.

När Gil en natt vandrar ensam på Paris gator plockas han upp av en gammeldags droska som tar han med honom till 1920-talet där han bl.a. möter berömda författare som Scott och Zelda Fitzgerald (Tom Hiddleston och Alison Pill), Hemingway (Corey Stoll) och en okänd älskarinna till Picasso (Marion Cotillard). Medan Gils riktiga förhållande faller ihop så charmas han alltmer av den spännande dåtiden och framför allt den mystiska älskarinnan.

Allen tar en liten paus från relationskomiken och återgår till den slags övernaturliga fantasi han flirtat med i mer lättglömda alster som "Scoop", "Alice" och "New York Stories". Här skapar han dock istället för "En julsaga"-variant på sina relationskomedier ett levande vaxkabinett av finkulturella kändisar ur historien. Det är en ren dröm för konst- och litteraturfanatiker men kul även för de som kanske har mindre koll på gamla profiler. En slags intellektuell kombination av "Picassos äventyr" och "Bill & Teds galna äventyr". Kulturkrocken mellan 20-talets fisförnämnt intellektuella kulturelit och den moderna, neurotiske Hollywoodförfattaren är en fröjd att se med Allens sedvanligt smattrande dialog och träffsäkra skådespelarinsatser.

Som vanligt gör Allen roliga och underhållande iakttagelser av den moderna människan och dess livsrutiner men här hamnar de i en intressant jämförelse med en levnadsglad dåtid där kärleken, konsten och passionen flöder. Samtidigt blir det ett förnekande och flykt från verkligheten, som den pretentiösa författaren påpekar, utmärkt spelad av Sheen. Det är kanske inga revolutionerande idéer Allen bjuder på men de levereras på ett härligt lekfullt sätt med en rejäl glimt i ögat.

Och även i de sämsta av Allens filmer finns ändå alltid fantastiska skådespelare att beakta. Här kombineras inhopp av mer kända ansikten (Carla Bruni som konstguide!) och en chans för mer oetablerade skådespelare att visa upp sig. Hiddleston och Pill (som överskuggades av motspelarna i "Thor" respektived "Scott Pilgrim") gör ett underbart Fitzgeralds medan anonyma Stoll (som skymtades i "Salt") definitivt lär dyka upp i fler sammanhang i ett porträtt av Hemingway som får Javier Bardems "Barcelona"-bock att likna en lammunge. Sen behöver jag väl inte nämna att Adrian Brody är en klockren Salvador Dali.

Enda problemet - och kanske inte ett litet sådant - är det lite fega valet av Owen Wilson i huvudrollen. Wilson gör det han blivit expert på - den sluddrande, nervösa virrpannan, något som passar den Woody-stöpta huvudrollen. Men det blir för enkelt och anonymt, som om man inte vågat satsa på någon mindre känd men mer intressant skådespelare (Allen har ju lyckats förkroppsliga sig själv i både Kenneth Branagh och Scarlett Johansson!). Samma gäller Marion Cotillard vars karriär helt verkar gå ut på att spela franska, mystiska skönheter vars entréer alltid resulterar i att huvudkaraktären blir helt förstummad av hur vacker hon är.

Men det är ändå detaljer som går att leva med. Det är trots allt duktiga om än överexploiterade skådespelare som gör vad de ska. Och filmen är en raktigenom välskriven, kul, charmig och kärleksfull hyllning till gamla konst- och litteraturhjältar liksom romantiken själv och det ljuvliga Paris.

| 31 augusti 2011 17:27 |