Metalhead (2013)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Året är 1970, Black Sabbath har precis släppt sin första skiva, och därmed föds Heavy Metal. Samma år föds Hera Karlsdottir i sina föräldrars bondgård, i en by på Islands karga, stillsamma landsbygd. Åren går på bondgården, men när Helgas bror omkommer i en traktorolycka förändras allt. För att lindra sin sorg, sin längtan och sitt samvete mantlar Helga sin brors roll, bokstavligen. Med den tuffaste skinnjackan och sin nya stenhårda persona förvandlas hon till den mest hänsynslösa hårdrockare Island skådat.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: METALHEAD

Sorg, isländska vyer och heavy metal
Kulturkrocken isländsk by och heavy metal är upplägget i det här starka dramat om en ung, rebellisk kvinnas försök att hantera sin brors död. En unik, välspelad film som undviker stereotyper och är gripande samtidigt som den förmedlar en strimma hopp och glädje.

Upplägget är nästan lika bisarrt som lockande: en flicka, Helga, hanterar sin storebrors död i en olycka genom att anamma hans heavy metal-livsstil och blir som ung kvinna en isländsk liten bys bångstyriga rebell. Island är måhända inget väletablerat land inom film men här levererar man och de vackra, isländska vyerna utgör en spännande kontrast till den "farliga" musiken.

Egentligen är det en lagom konventionell historia om sorg och att växa upp. Sökandet efter en identitet, frustrationen när ingen förstår en, bristen på mod att frigöra sig helt, oförmågan att släppa taget. Men de påtagliga detaljerna metal-rock och isländsk bondgård tar filmen en lång väg över de uppfriskande originella gränserna, utan att för den delen göra den pretentiös eller kufig.

Man undviker tacksamt nog också duggande klichéer som kan anas inledningsvis. Modern är den känsliga som vägrar acceptera sonens död medan fadern stelt försöker stabilisera tillvaron. Men vi rör oss närmare karaktärerna än vad vi väntar oss. Det finns så mycket mer bakom ytan och vad som skulle kunnat bli platta biroller blir här viktiga människor av kött och blod i vår hjältinnas liv.

I slutändan handlar det om en familj med individuella kamper som inser att de måste ta sig igenom sorgen gemensamt. Det är ett fint, gripande budskap i en stark film som aldrig blir tårdrypande eller melankolisk. Precis som Helga och hennes älskade heavy metal så vägrar filmen att bli blödig men har desto mer svärta och hjärta bakom sitt hårda yttre.

Thora Bjorg Helga (i sin andra film!) är lysande i huvudrollen. Det finns inget i närheten av poserande eller teatraliskt överspel. Hon är perfekt som den hårda, oförutsägbara ångvälten till vuxenbarn vars otypiskt okvinnliga uppenbarelse sticker i folks ögon men samtidigt undviker att bli en butch stereotyp. Även motspelarna gör bra ifrån sig, särskilt Ingvar Eggert Sigurðsson (som vi senast såg i snutfilmen "City State") som pappan och Sveinn Ólafur Gunnarsson ("Djupet") som byns nya, lite annorlunda präst.

Men det är främst regissören Ragnar Bragason som imponerar. Han visar galant hur han med egen, personlig stil kan berätta en svart, sorgsen berättelse om död och sorg, och samtidigt förmedla en lagom strimma hopp och glädje. En unik, liten film som absolut är värd en titt även om den - likt heavy metal - kanske inte lockar alla.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Senaste kommentarer
DenLillaBambun
Jag trodde aldrig att jag skulle tycka så mycket om den här filmen som jag gjorde... 4/5 får den av mig
Lebowski
En fin liten isländsk historia och förluster och att hitta sig själv och sin plats i samhället. Svårt att tycka illa om huvudrollen som görs riktigt bra av Helga trots att hennes handlingar inte direkt är upplagt för sympati. Och där ligger filmens styrka, man visar många av hennes dåliga sidor, och ändå tycker man om henne. Island och dess landskap lyfter också vilken fin som helst, och här är fotot också riktigt bra. En stark trea av fem.
Rrobin
Riktigt bra film, förutom ett par delar i filmen som handlar om black metal. Då jag själv är ett riktigt stort fan av denna genre och kan en hel del så (SPOILERS) kan jag tycka det var ett väldigt surt försök till att klämma in självaste Mayhem. De skulle aldrig hjälpa till att bygga upp en kyrka, speciellt inte Öystein, då han själv var med på en hel del kyrkbränningar i Norge.  Därefter nämner de också ett man från deras skivbolag som jag aldrig hört talats om och kan inte hitta heller.  Förutom detta så har filmen mycket att ge. 3/5
Visa fler (1)

Veckans populära filmer

Visa fler