Meadowland (2015)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Sarah:s och Phil:s son försvinner, något som lämnar dem fullständigt förkrossande. Månader går utan någon information, och de båda kämpar på sina egna sätt med att hantera situationen. Ju längre tid som går, desto svårare har de att hantera det - desto djupare ner i förtvivlan faller de.
Visa hela synopsis

ALTERNATIV SAKNAS

ALTERNATIV SAKNAS

Betyg
Läs recension
2.0 av 5 användare
Ingen du följer har betygsatt
Logga in så gissar vi ditt betyg
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: MEADOWLAND

Svår att skaka av sig
Skildringen av en kvinnas nedåtgående, självdestruktiva spiral är mörk, drabbande och svår att skaka av sig. Men i övrigt har denna feelbad-film lite väl mycket "bad" i sig.
Feelbad-genren är en knepig sådan. Man kan diskutera poängen med en film vars syfte är att få dig att må dåligt. Jag är all-in för alternativ till lyckliga slut, och ser gärna tragiska berättelser komma fram på film lika mycket som ljusa solskenshistorier. Men i slutändan krävs det att filmen ändå bär med sig något positivt - må det vara ett starkt manus, ett tänkvärt budskap eller ett filmiskt hantverk som lyfter utöver det förväntade. Ljusglimtarna i ”Meadowland” är dessvärre få.

Men vi tar det från början. Sarah och Phil upplever en förälders värsta mardröm när deras lilla son försvinner efter ett stopp på bensinmack. Ett år senare är de bara skal av sina forna jag. Zombielikt glider de fram på jobbet - han är polis, hon lärare - och försöker på bästa sätt bearbeta sorgen med sina egna metoder. Eller, sorg är fel ord: ovissheten om deras son överhuvudtaget är vid liv är troligtvis ännu värre. För varje dag som går, dör en gnutta hopp. Vad de måste gå igenom är ofattbart - och naturligtvis ett starkt och tacksamt underlag för en dramafilm. 

Jag har aldrig tänkt mig Luke Wilson som en huvudroll ämnad åt dramafilmer, men glömmer genast att jag sett killen i flertalet dumkomedier. Castingen av hans fru är också perfekt - Olivia Wilde får fulgråta och förmedlar med få ord Sarahs ständiga inre kamp för att hålla skenet uppe. De har överraskande få scener tillsammans, och kanske borde de haft det: deras egna försök till att läka såren stjälper mer än de hjälper. Men det hade å andra sidan inte blivit samma film. 

Medan hans historia känns underutvecklad, är det Wilde som drar det största lasset när Sarah som får stå i fokus. Hon inleder osunda mammakänslor för en utstött pojke i hennes skola.

”Meadowland” är regissören Reed Moranos regidebut. Under sina många år som filmfotograf har hon bland annat plåtat ”The Skeleton Twins” och ”Looking”. Det verkar logiskt, när jag läser om hennes karriär efter att ha sett filmen. Morano är mer intresserad av att betrakta sina karaktärer än att rakt ut säga något om dem. Eller så förlitar hon sig så mycket på att kameran ska berätta allt man behöver veta, så replikerna är aldrig fler än nödvändigt. 

Musiken är ett kaosartat inslag i sig. Om det är meningen att de vrålande låtarna, som ibland huggs av lika plötsligt som de började, ska spegla karaktärernas inre smärta så har de lyckats. 

Det kunde ha blivit en kidnappningsthriller eller en mer renodlad film om en familjs sorgeprocess. Morano har istället valt en psykologisk granskning av en man och en kvinna som pendlar mellan hopp och förtvivlan, till den grad att det äter upp dem och deras känslor. Hedervärt att gå utanför publikens förväntningar, men i det här fallet blir det lite för mörkt och mystiskt. Filmen låter oss betrakta, som en fluga på väggen, men det känns inte som att den har mycket att säga. Dessutom känns fina skådespelare som John Leguizamo, Elisabeth Moss och Juno Temple bortslarvade i sina få korta scener.

En positiv sak dock. ”Meadowland” är en film med flera starka scener som är svåra att skaka av sig efteråt. Om mörka, deppiga filmer är din kopp te har du en festlig filmkväll att se fram emot.

Veckans populära filmer

Visa fler