Ma Rainey’s Black Bottom 2020

Drama Musik
USA
93 MIN
Ma Rainey’s Black Bottom poster

Synopsis

Chicago, 1927. En musikstudio. Spänningarna ökar mellan Ma Rainey, hennes ambitiösa trumpetare och de vita producenter som vill kontrollera den legendariska ”bluesmusikens moder”. Baserad på den Pulitzerbelönade pjäsen av August Wilson.
Du kan betygsätta efter premiär

Recensent

Viktor Jerner

27 november 2020 | 12:50

Bosemans eldiga svanesång slår till med full kraft

George C. Wolfes välförtjänt hyllade August Wilson-adaption ger oss naturkraften Chadwick Bosemans allra sista roll, men även så mycket mer.
Känslan av det intima och nerviga. Det ekonomiska berättandet. De enkla, fåtaliga och avskalade skådeplatserna. De långa monologerna. Kärleken för språkets gränslösa magi. Förtroendet för skådespelarnas obevekliga kraft och deras förmåga att bära ett helt narrativ på sina axlar. Det finns många aspekter som gör att lyckade filmadaptioner av pjäser ofta faller mig i smaken. Teaterscenens förutsättningar och ramar formar berättelserna på ett sätt som nästan uteslutande agerar förhöjande och stärkande ner på molekylär nivå.
 
Så är även fallet med George C. Wolfes “Ma Rainey’s Black Bottom”, en filmatisering av August Wilson-pjäsen med samma namn från 1982. Här möter vi titelkaraktären (spelad av Viola Davis), kallad “the mother of blues”, när hon i 1920-talets intoleranta Chicago ska spela in nya blues-dängor i en musikstudio. Under den soliga sommardag som skildras utmanas Ma Rainey och hennes band av pressande hetta, rasistiska producenter och trumpetspelaren Levee (Chadwick Boseman), vars högtflygande ambitioner och drömmar krockar med Raineys auktoritet.
 
Wolfe och Ruben Santiago-Hudson, som adapterade pjäsen, har omfamnat kärnbudskapet i Wilsons prisade verk och det är lika träffande och omvälvande nu som då. Levee och Ma Rainey är två sidor av samma mynt, de är båda fast i det vita systemet och försöker hitta möjliga vägar till frigörelse och autonomi. Den förstnämnda har en idealistisk och optimistisk hållning och försöker prestera, briljera och förföra sig ur orättvisans järngrepp. Rainey har en helt annan taktik, hon är luttrad, hårdhudad och cynisk och använder varje maktmedel hon har. För henne är varje konversation en transaktion och varje möte en förhandling. Skildringen av de nyanserna i deras motstånd är fantastisk och slutsatserna som Wilson och filmen drar är ögonöppnande.
 
Allas vår Chadwick Boseman är filmens enskilt största behållning. Med sitt förkroppsligande av de drömmar, visioner och ambitioner som har fastnat i den vita mannens likgiltiga limbo stjäl han showen fullständigt och skådespelar med så mycket liv, hetsighet och glädje att mitt hjärta både sjunger och smulas sönder. Exempelvis i de scener där Levee är barnsligt förtjust i sina nyinköpta, polerat skinande och dyra glidarskor (gud nåde den som smutsar ner dem), en symbol för hans naiva strävan, finns det nu hjärtskärande metalager att ta in. Även de två gudalikt passionerade monologer som han får är så mäktiga att knäna viker sig. Det är en nedslående förlust att han har gått ur tiden, men svanesången kunde inte vara mer spektakulär.
 
Viola Davis är inte bara posternamn, utan även hon är i vanlig ordning en skinande succé. Det är onekligen Boseman och hans Levee som lämnar störst avtryck men även Ma Rainey är väntat nog en enorm kraft i filmen. Davis får här möjligheten att spela en riktigt trubbig, emotionellt brutal och härjande karaktär och det är underbart att se henne gå loss med sina divigheter. Till en början slås man av karaktärens brutala taggighet varpå en stark sympati sedan växer fram under speltidens gång, både en effekt av omständigheterna runt henne och subtiliteterna i botten på Davis härligt teatrala skådespel.
 
Teatral är ett ord som (i positiv bemärkelse) inte helt oväntat kan appliceras på filmen som helhet, för i allt från stil och kostym till tematik sparas det sannerligen inte på något krut. Inom de relativt snäva ramarna är allt stort, yvigt och pampigt. Det utsökta språket är medvetet förhöjt och poetiskt på ett sätt som avviker skarpt från realism. Under filmens tryckande intensiva och föredömligt rappa 94 minuter hamras teser kring rasism, vacklande tro och naivitet hem på eldigt vis. Allt kulminerar i en chockerande final som blir kronan på det fina verket - en storslagen film som verkligen har något att säga. 
| 27 november 2020 12:50 |