Love, Rosie (2014)

Vi får under 12 turbulenta år följa Rosie och Alex som sedan barnsben varit bästa vänner. Som tonåringar drömmer de om resor och äventyr och tillsammans planerar de att lämna Storbritannien och åka till USA för att plugga. Men ödet vill annorlunda och medan Alex blir antagen till Harvard, upptäcker Rosie att hon är gravid efter en engångsromans och tvingas stanna kvar i hemstaden. 


Åren som följer ger dem båda mängder av erfarenheter och ett antal nya älskare, men samtidigt kan ingen av dem skaka av sig känslan att det kanske hade funnits en chans till något mer mellan dem, hade de bara vågat ta steget. Men är det försent?

”Love, Rosie” är en berättelse om vänskap och kärlek. Den utger sig vid ett första ögonkast för att vara en film för tonårsromantikern, men jag tycker faktiskt att den ganska snart kommer att behandla svåra ämnen som ansvar, olycka och svek på ett ytterst moget sätt. Stunder av något ojämn komik finns och en hel del fnitter undslipper mig några gånger, men huvudsakligen är detta ett drama om att få den vuxna vardagen med dess förvecklingar att fungera utan att för den sakens skull släppa taget om sina ungdomliga drömmar. 

Det är överlag rätt förutsägbart och dramaturgin kan lätt kännas igen från nästan vilket valfritt romantiskt verk som helst. Hinder uppstår och övervinns innan nya svårigheter igen ploppar upp längs vägen. Ska de två få varandra? Ska de inte? Det är lite frustrerande emellanåt med alla hopp fram och tillbaka, men det blir också samtidigt på något sätt behagfullt välbekant. 

Filmen baseras på romanen ”Där regnbågen slutar” av Cecelia Ahern, som också skrev bok-förlagan till underbara ”PS I love you” för ett antal år sedan. Liksom den irriterar även ”Love, Rosie” tårkanalerna vid ett flertal tillfällen och jag känner mig några gånger ordentligt berörd. 


I övrigt känns denna produktion av tyske regissören Christian Ditter mer ytlig och en aning forcerad. Flera viktiga ögonblick får knappt något riktigt fotfäste i historien och de flesta bifigurer kring våra två huvudpersoner utmålas i all hast nästan som karikatyrer, vilket visserligen åtminstone i fallet alternativa kärleksintressen förklarar varför dessa aldrig blir annat än flyktiga, men samtidigt tappas helheten på viss trovärdighet.  

Amerikanska stjärnskottet Lily Collins är Rosie och hon har sådan genuin utstrålning att man inte annat vill än titta på henne. Den likaledes snygge Sam Claflin med de oemotståndliga smilgroparna spelar Alex och de två har verkligen otroligt bra kemi och är som par väldigt övertygande och så söta att mitt sockersug surt får ta ett kliv tillbaka.

Visst har man som åskådare redan från start en ganska bra uppfattning om hur det hela kommer att sluta och visst har man sett detta ett antal gånger innan. Men trots det är ändå ”Love, Rosie” sammantaget så bedårande att den tål att rekommenderas till både tonåringar liksom de något äldre. Upplevelsen toppas dessutom av ett härligt budskap om att det aldrig är försent och en tänkvärd uppmaning om att fortsätta jaga drömmarna, även när livet lockar eller lurar en på oväntade omvägar.

"Love, Rosie" har biopremiär 24 oktober.

Jonna Vanhatalo Skribent