Ljus i skymningen 2006

Precis som i sina tidigare filmer målar den finske regissören Aki Kaurismäki upp en historia om den lilla människan i den stora hårda världen. Huvudpersonen Koistinen är en ensam och överhuvudtaget ganska tragisk person som på sitt eget lilla sätt söker efter mänsklig närhet. Han är inte vidare välbärgad och jobbar som väktare på en galleria. När så den unga blonda Mirja kommer in i Koistinens liv faller han pladask. Vad han dock är inte vet om är att Mirja pressas av ett gäng gangsters. Snart försöker hon övertala den godtrogne Koistinen att avslöja säkerhetskoderna till det varuhus han jobbar på. ”Ljus i skymningen” är den avslutande delen i Kaurismäkis trilogi med föregående ”Moln på drift” och ”Mannen utan minne”. Alla tre har haft sitt eget speciella tema; arbetslöshet, bostadslöshet och slutligen ensamhet.

Det är bara att erkänna på en gång att Kaurismäkis filmer är ganska tunga. Kanske för många alldeles för tunga. Nordisk film överhuvudtaget verkar ha ett ganska hållfast rykte om sig att vara lite i mörkaste eller tristaste laget. Om det beror på mörkret eller kylan kan man tvista om, ifall man nu anser denna klyscha vara sann. Själv har jag funnit mig själv charmad av denna enkelhet och rakt-på-sak-berättarstil.

I ”Ljus i skymningen” finns ingen onödig dialog och inga speciellt känslomässiga scener utan berättandet är avskalat in i minsta detalj. Man skulle kunna kalla det ett ganska tanigt drama om detta nu inte vore i negativ bemärkelse. För hur avskalat det än må bli så är Kaurismäkis filmer bland de intensivaste och stilfullaste dramer man kan se på bio idag. I alla fall hör ”Ljus i skymningen” dit.

Både dialogen och skådespeleriet utstrålar en stark intensitet vilket i sig är ganska logiskt eftersom när det väl ska beröras i den här typen av film så görs det med råge. Överhuvudtaget är liknelsen vid en teateruppsättning ganska påtaglig, långa miner och blickar, rörelser som stannar. Realismen är därför inte något större element i Kaurismäkis ”Ljus i skymningen” och verkar egentligen inte ha varit det i hans tidigare skapelser heller.

Det här är alltså inget Hollywood-drama, något som de som sett exempelvis ”Mannen utan minne” förmodligen vet. Visst kan det vara ganska trist men i själva verket när de flesta dramer som handlar om kärlek, ensamhet och sökande just har denna struktur, är det uppfräschande. Det är inte svårt att förstå att de tidigare filmerna belönats och nominerats med både guldbaggar och Oscar utan det vore mer förvånande om ”Ljus i skymningen” inte följer samma väg.

Visst kommer den kallas trist, hemsk, vemodig, tråkig och tung men förhoppningsvis mitt i allt detta också berörande. Vad mig anbelangar så har Finland fått sin motsvarighet till Kar Wai Wong… alltså ett filmgeni vid namn Aki Kaurismäki.