Lizzie 2018

”Lizzie” är löst baserad på den sanna historien om de fasansfulla morden på Andrew Borden och hans fru Abby 1892, här spelade av Jamey Sheridan och Fiona Shaw. I regissören Craig William Mcneills tappning föregicks dåden av en kärleksaffär mellan dottern Lizzie (Chloe Sevigny) och hembiträdet Bridget Sullivan (Kristen Stewart), och han har en annorlunda teori om hur det gick till.

Filmen börjar med att Bridget startar sin tjänst som hembiträde hos familjen Borden. När Lizzie visar henne runt i rummet, sträcker hon sig plötsligt fram för att rätta till en av Bridgets hårnålar, och det är uppenbart att det finns en spänning dem emellan.

Men Bridget har även dragit åt sig faderns uppmärksamhet, något som hon genomlider i tysthet men vilket gör Lizzie rasande, när hon upptäcker vad som försiggår. Fadern är sträng och elak mot Lizzie och filmen erbjuder inte många nyanser för att förklara varför. Överhuvudtaget är inte karaktärerna särskilt djupgående, utan filmen är en enkel korsning mellan thriller och kostymdrama satt i sekelskiftsmiljö.

Miljön återges med nedtonad färgskala, många fladdrande lakan och gardiner, knarrande skor över trägolv och korsettåtsnörda midjor vi får följa bakifrån, allteftersom de rör sig runt i rummen. Visst är ”Lizzie” vackert filmad och slutscenerna både starka och överraskande, men på det stora hela tycker jag inte filmen bjuder på särskilt mycket som vi inte sett många gånger förr.

Men jag är ett fan av både Stewart och Sevigny, och särskilt Stewarts lågmälda rollprestation tyckte jag om här. Filmen är underhållande och flyter på jämnt och fint, och har man en dragning åt kostymdramehållet alternativt gamla mordgåtor, är den definitivt värd ett biobesök.