Letters from Iwo Jima 2007

Drama Krig
141 MIN
Japanska
Letters from Iwo Jima poster

Synopsis

LETTERS FROM IWO JIMA är inspelad i anslutning till FLAGS OF OUR FATHERS och berättar historien om slaget om Iwo Jima, sett ur den japanska sidans perspektiv. Efter filmer som "De skoningslösa", "Broarna i Madison County", "Mystic River" och "Million Dollar Baby" räknas Clint Eastwood till en av USA:s främsta moderna filmskapare. Huvudrollerna spelas av Ken Watanabe ("Batman Begins", "Den siste samurajen"), Kazunari Ninomiya, Tsuyoshi Ihara, Ryo Kase ("Barnen som inte fanns") och Shidou Nakamura.
Ditt betyg
3.3 av 416 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Info

Originaltitel
Letters from Iwo Jima
Biopremiär
23 februari 2007
DVD-premiär
27 juni 2008
Språk
Japanska
Distributör
Sandrew Metronome
Ålder
15 år
Längd

Recensent

Ville Gideon Sörman

1 januari 2008 | 00:00

Clintan har för bråttom

I höstas släppte Clint Eastwood andra världskriget-filmen ”Flags of our Fathers”, en enligt mig rörig och halvsentimental historia om jänkarnas seger i slaget om ön Iwo Jima. För att ge ett bredare perspektiv på vad som hände, valde Eastwood att göra en till film om samma tema. En film som visar vad japanerna fick gå igenom, när de underbemannade stod emot amerikanernas vapen i slaget om sin egen mark. Den filmen blev ”Letters from Iwo Jima”.

Precis som ”Flags of our Fathers” släpper ”Letters from Iwo Jima” in ett flertal karaktärer, och flera av dem får en egen voice-over där de kan berätta minnen från sina liv innan kriget, och liknande saker som ska tvinga fram tårarna ur oss. På det sättet liknar ”Letters from Iwo Jima” Terrence Malicks egna krigsfilm ”Den Tunna Röda Linjen” från -98. Denna film koncentrerar sig dock huvudsakligen på två japaner, Ken Watanabes general Kuribayashi, och Kazunari Ninomiyas enkla fotsoldat Saigo. Två människor med olika bakgrund, olika värderingar, och olika rang inom det militära. Trots det visar det sig att kriget kan få vem som helst att känna sig sammanlänkad med en annan.

Det går inte att recensera ”Letters from Iwo Jima” utan att tala om dess föregångare. Jag kan börja med att säga att filmerna skiljer sig åt ordentligt. Där ”Flags of our Fathers” inte direkt var en krigsfilm utan en film om krigets eftertryckningar, är ”Letters from Iwo Jima” en kamp för överlevnad från första början. Jag skulle vilja säga att jag gillar tonen i ”Letters from Iwo Jima” mer: den är rå, påträngande, och det faktum att Clintan lägger många av scenerna i Iwo Jimas mörka grottor ökar känslan av desperation och deppighet. Felet med ”Letters from Iwo Jima” ligger på ett emotionellt plan. Jag nämnde ”Den Tunna Röda Linjen” förut, och det som fick den att lyfta i vissa stunder var att man brydde sig. Man brydde sig om karaktärerna, om deras förra liv, deras öden. Jag bryr mig inte det minsta om menige Saigo i ”Letters from Iwo Jima”. Jag skiter i sybutiken han hade innan kriget. Och den bristen på engagemang från min sida beror nog på manuset.. Clintan slarvar bort karaktärerna. Ken Watanabe får mest gå runt som hälften frälsare, hälften demon, och hans karaktär blir snabbt lite av en funktionsroll. Han skapar spänningar mellan de andra soldaterna, mer än så blir det inte. När striderna väl tar sin början får han mest sitta i en grotta och stirra på kartor.

Eastwood verkar haft bråttom. En extra titt på manuset hade inte skadat, då det känns som vi ser många scener om och om igen. Billighetskänslan ökar när jag känner igen vissa av stridsscenerna, direkt kopierade från ”Flags of our Fathers”.

Det finns scener som berör i ”Letters from Iwo Jima”. Scener som sitter på näthinnan dagar efteråt, men de är få. Och de räcker inte för att rädda hela filmen. Tråkig och oengagerande, det blir min slutanalys. Clintan har hjärtat med sig i historien, men inte hjärnan.

| 1 januari 2008 00:00 |