Lesbian Vampire Killers 2009

Filmen är, som ni säkert anat från dess b-klingande titel, inget mästerverk direkt. Inledningen är emellertid utmärkt och skulle mycket väl kunnat vara början till ett komiskt, spännande äventyr med klassiska karaktärsstereotyper. Losern Jimmy, vars flickvän förvisso är tjusig men som envisas med att hela tiden dumpa honom för att senare ta tillbaka honom, känner att det är dags för ett budgetäventyr och drar iväg till Cragwich tillsammans med sin tjocke, gladlynte vän Fletch.

Cragwich visar sig vara ett litet samhälle ute i skogen och högst överraskande finner de en skara flickor med misstänkt germansk brytning.

De börjar snart festa ute i skogen då en gammal förbannelse gör sig påmind. Den lesbiska vampyrdrottningen Carmilla, som dödats av Jimmys förfäder för många hundra år sedan, har nämligen gjort avtryck i eftervärlden genom att låta sina lesbiska systrar föra traditionen vidare. Legenden säger som så att då den siste av Jimmys förfäders ättlingar - passande nog Jimmy då han är barnalös - råkat ut för en del hemskheter, ja då kommer Carmilla tillbaka och tar över världen.

Om inledningen lovar gott så blir filmen snart sämre. Trenden är konstant nedåtgående från början till slut och även om de två huvudrollsinnehavarna gör bra ifrån sig så ligger skådespelet på en plågsamt låg nivå. Den komiska timingen finns bitvis i små doser men överlag tröttnar man snart på den pubertala humorn och istället hoppas man att spänningen ska ta överhanden.

Så blir dock inte fallet utan filmen är lika plastigt ointressant och förutsägbar hela vägen in i mål. Specialeffekterna är bra och man har givetvis ganska bra koll på hur man får saker att vara visuellt tilltalande för målgruppen men när tempot höjs märks det vilken b-produktion det handlar om. Ungefär som gamle fotbollslegendaren Cruijff sa: när man får tillräckligt med tid och utrymme kan vem som helst briljera. Det är när ytorna försvinner och tempot höjs som endast den verkligt skicklige lyckas.

"Lesbian Vampire Killers" drivs av någon slags önskan om att vara på en så låg nivå som möjligt. Filmmakarna fick uppgiften att ta den mest fåniga men ändå kommersiellt gångbara filmtiteln som finns och hela det tänket går som en röd tråd genom produktionen.

En film utan större potential, ansträngning eller tanke resulterar inte helt oväntat i en tanklös, dålig film som inte ens är värdig att ihågkommas för dess uselhet. Imorgon har jag glömt den här filmen och ni har min garanti på att det gäller alla andra som av någon obegriplig anledning får för sig att se den här filmen.

Att rulla tummarna är ett bättre nöje för den som är i desperat behov av underhållning.