Les Misérables (1998)

För de som inte känner till historien tar man avstamp i 1800-talets Frankrike där tjuven Jean Valjean (Liam Neeson) precis avtjänat ett 19-årigt fängelsestraff. Han lärs upp i ödmjukhet av en vänlig biskop och blir under nytt namn borgmästare i staden Montreuil-sur-Mer. Dit anländer poliskonstapeln Javert (Geoffrey Rush) som känner igen Valjean från fängelsetiden och blir besatt av att avslöja hans gamla identitet. Historien inkluderar även den prostituerade Fantine (Uma Thurman), hennes dotter Cosette (Claire Danes) som blir Valjeans skyddsling, och revolutionen i Paris.

Det finns stora skillnader från själva musikalen, förutom det faktum att det är ett standarddrama rakt igenom och inte en musikal. Här är kärlekshistorien mellan Cosette och revolutionären Marius (Hans Matheson, som senare spelade Ixas i "Clash of the Titans") krympt till en sidohistoria och deras kärlekstriangel med dottern till Fantines hyresvärd (som knappt medverkar alls) är helt struken, vilket fick många av musikalens fans att gå i taket.

För de obekanta med originalstoryn fungerar dock betoningen på maktkampen mellan Valjean och Javert dock utan problem, mycket tack vare de pålitliga talangerna i Rush och Neeson (innan hans envisa actionhjälte avynglad från "Taken"). Det är ett drama som helt förlitar sig på historien och aktörerna vilket gör att filmen puttrar på men även blir väl slätstruken.

För även om det är en intressant historia med välformade karaktärer så blir man aldrig så gripen som man borde. Kanske är det för att August verkar ha haft alltför stor tillit gentemot skådespelarna vilket resulterar i stundtals teatraliskt överspel, gäller särskilt Thurman. Danes har minst en scen för mycket med darrande överläpp och den överdrivet pampiga musiken försöker hamra in känslorna. Till skillnad från många irriterande filmmusikaler så känns här istället avsaknaden från att någon borde brista ut i sång och skänka lite pulserande liv till den deppiga misären.

Det är aldrig direkt dåligt men när en sådan högt aktad regissör filmatiserar en sådan klassiker med en sådan stjärnensemble, är förväntningarna högre än ett vackert men alltför lättglömt drama som ligger farligt nära TV-filmsnivå.