La La Land (2016)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
I "La La Land" får vi följa jazzpianisten Sebastian och den aspirerande skådespelerskan Mia. De två blir förälskade, men ju mer framgångsrika de blir, desto svårare blir det att hålla kärleken vid liv.
Visa hela synopsis
Huvudrollsinnehavare
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: LA LA LAND

Sprudlande härlig musikal om drömmar
Emma Stone och Ryan Gosling dansar in i våra hjärtan i denna glada, färgsprakande och otroligt charmiga saga om kärlek och drömmar. Sällan har jag gråtit sådana mängder på bio och aldrig förr av glädje. ”La La Land” är en helt unik filmupplevelse för alla sinnen som jag sent kommer glömma. I la la loved it!
Damien Chazelle är den unge manusförfattaren/regissören som gav oss ”Whiplash” för något år sedan. Nu har han valt att ta steget från musikfilm till musikal och det må låta som ett skutt, men faktum är att han här gör något helt nytt och framförallt så gör han det faktiskt till och med ännu bättre än sist.

Mia och Sebastian är två unga människor i LA som av en slump träffas och blir förälskade. De kämpar med sina respektive karriärer, hon som skådis och han som jazzpianist och drömmer om framgång. Men drömmar är ibland ämnade att bara drömmas och inte alltid förverkligas, vilket de båda på olika sätt bittert får erfara.

Emma Stone och Ryan Gosling spelar huvudrollerna i denna romantiska komedi och de har otroligt härlig kemi sinsemellan. De är så roliga och sköna att jag, trots mitt numera högst påtagliga tvivel mot äktenskap, omedelbart vill gifta mig med dem båda. Dessutom sjunger de förvånansvärt tonsäkert och dansar nästan ännu bättre.

”La La Land” utspelar sig i drömmarnas stad Los Angeles. Det är överlag ett drömskt sken över filmen, som är färggrannt stilistisk och egentligen fullständigt orealistisk (för ingen brister ju ut i sång bara så där), men samtidigt känns karaktärerna och deras historia äkta och väldigt lätt att relatera till. Även det förträffliga fotot av svenska Linus Sandgren förstärker drömbilden och kameran är liksom skådisarna välkoreograferad och blir nästan som en karaktär i sig där den dansar runt i de olika scenerna.

Filmens första scen är ett långt och helt makalöst sång- och dansnummer som får det att rytmiskt rycka lite varstans. Det är omöjligt att inte skratta högt och applådera efteråt och ungefär i den andan fortsätter det sedan. Men visst finns det en underton av melankoli och livet är trots de många glättiga tonerna inte heller i ”La La Land” en schlager, fast det är till för att levas och om något, så är det just det filmen uppmuntrar till. 

Jag känner så mycket under visningen att jag mot slutet inte kan hålla tillbaka tårarna, utan kapitulerar och tjuter till sist som ett barn av ren och pur glädje. Det är smått fantastiskt med upplevelser som påverkar en så och jag är glad att jag är mottaglig för dem. Men ännu gladare är jag att jag fick med mig några viktiga tankeställare om mitt eget liv och vad i det som är värt att kämpa för.

Den som tänker att musikal inte är för hen, får genast tänka om. ”La La Land” är för alla! Musiken och sången är otroligt viktiga komponenter i filmen och betonar vad den i grunden handlar om. Det här är en sprudlande kärlekshistoria och en hyllning till just livet och våra drömmar. Ibland slår drömmarna in, ibland inte, fast det spelar mindre roll, det viktigaste är att överhuvudtaget ha vågat ha några.

Ett tillägg inför den svenska biopremiären: Jag har sedan världspremiären i Venedig inte kunnat sluta tänka på "La La Land". Varje gång med tårfyllda ögon och ett stort leende på läpparna. Ett antal genomläsningar av denna tokhyllande recension bekräftar också å det tydligaste min egen farhåga, jag snålade i betygsättningen! Detta är inget mindre än en självklar full pott, ett mästerverk och därmed en solklar femma i min bok. Allt annat vore skamligt och helt fel. Så jag ber ödmjukast om ursäkt för mitt fegande, jag gör om, gör rätt och slänger dit ett MZ till.
INTE DEN BÄSTA MUSIKALEN JAG SETT. MEN EMMA STONES CHARM OCH EN DEL TREVLIGA MUSIKAL NUMMER RÄDDAR DENNA VISUELLT VACKRA FILM.
14 Oscarsstatyetter har filmmusikalen "La La Land" blivit nominerad till. Det är rekord. Inte ens "Sagan om Konungens Återkomst" eller "Titanic" har kommit upp i det antalet nomineringar. Är filmen värd dessa utmärkelser då? Det ska jag berätta nu med denna filmrecension. Men först lite om handlingen. Jazzpianisten Sebastian (Ryan Gosling) och den aspirerande skådespelerskan Mia (Emma Stone) blir förälskade men ju mer framgångsrika de blir, desto svårare blir det att hålla kärleken vid liv. Fjorton nomineringar är lite att ta i. Det finns en del minnesvärda sångnummer. Den vackra rödhåriga skönheten Emma Stone levererar charmerande utstrålning som den aspirerande skådespelerskan Mia. Stones uttrycksfulla, stora ögon och de känslor man kan avläsa bara genom att titta in i dem gör att man tar henne på allvar. Det är Emma Stone som är den starkast lysande stjärnan i denna smått charmiga dramamusikal. Ryan Gosling är också bra som hennes motspelare. De båda har kemi tillsammans och det är roligt att se dem tillsammans då de dansar omkring i glada musikalnummer eller grälar när det inte är glatt och musikaliskt. Som musikal har jag sett bättre. "Moilin Rouge" exempelvis. Eller "Les Miserables" och "Sweeney Todd"är mer i min smak. Jazz är en musikgenre som inte går hem jättemycket hos mig. Men filmen har sina ljusa stunder ändå och Emma Stone sjunger ljuvligt. Det är lätt att bli förälskad i henne. Hon är så söt och charmig. Har dessutom väldigt lysande och vackert eldrött hår som går hem hos mig som är svag för rödhåriga kvinnor. Hon är dessutom begåvad ut i fingerspetsarna då hon verkligen får briljera. Man kan därför förstå att Jim Carrey blivit smått förälskad i henne och har spelat in en smått creapy kärlekshyllning till henne på Youtube. Det enda problemet med filmen är att den är för lång. Annars är den en visuell fröjd för både ögonen och öronen. Jag blev lite överraskad också över att filmen faktiskt utspelar sig nutidens Los Angeles. Jag trodde att det med tanke på alla nomineringar var en film om Jazzens födelse. Det brukar vara historiska filmer som blir lovordade och nomineras till en massa Oscars. Men just att filmen utspelar sig i nutid gör även alla sångnummer moderna och det förekommer faktiskt en del gamla välkända 80-tals klassiker som bandet som Ryan Goslings pianist spelar i levererar. Jag kan rekommendera den smått charmiga musikalen "La La Land". Den är som sagt inte värd det stora antalet Oscarsnomineringar. Men Emma Stone är fin att titta på och man njuter av hennes sång. Det hade kanske dock varit mer sång ifrån huvudkaraktärerna om båda huvudkaraktärerna hade försökt blir berömda sångare istället för skådespelerska och jazzpianist. Men en stark trea tycker att filmen kan vara värd att få av mig i betyg av fem möjliga.
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
T.Mani
Jag har inte sett den här filmen. Jag har ruskigt svårt för musikaler. Till och med sångerna som dyker upp i Disney-filmer har jag svårt för. Jag himlar direkt med ögonen och ger ifrån mig ett djupt missnöjt stön så fort en känsla eller presentation av någonting ska behöva yttra sig i en sång i en film. Som när t ex när Sweeney Todd ska sjunga om sina rakblad i fem minuter för att beskriva sin passion kring dem. Plågsamt!

Men jag antar att jag får (lida?) mig igenom det här eftersom filmen är så pass omtalad och att det vore fel att kalla sig filmintresserad och inte ha sett den filmen alla pratar om -bra eller dålig...
Björn
Detta var en smärre plåga att ta sig igenom trots finfina insatser av Gosling och Stone. Vackert och fint komponerat men inget för mig. 

Kul med (spoiler?) Whiplash-referens dock. Fick iallafall tankarna in på en betydligt bättre film ;)
Donjohan
Jag har sett mig själv som en ateist ifråga om musikalgenren. Jag har helt enkelt inte trott på genren; jag har ansett den vara utdöd, plågsamt melodramatisk, patetiskt överdriven, ja, listan över negativa värdeord associerade till musikaler kan göras lång... Men så såg jag La La Land och nu är jag en troende.

Filmen är en käftsmäll, på flera plan. Dels en befriande käftsmäll mot min cyniska, intellektuella och kalkylerande sida. För att parafrasera Sebastian, en av filmens karaktärer, så bör ordet "romantik" inte användas som något negativt - och denna film fick mig att åter få tilltro till det romantiska, till det enkla, till det drömmande och det ideella. 

Filmen är också en käftsmäll gällande alla tekniska element, såsom foto, scenografi, kostym, musik, osv. Ren och skär njutning i kubik. En av de bättre ögonblicken är när kameran (Linus Sandgren) hoppar ner i poolen ackompanjerat av musik och dans. Ljuvligt!

Till sist, filmen är också en käftsmäll ifråga om den känslomässig resan åskådaren gör. Med risk att spoila så måste jag säga att slutet är genialiskt! (Läs på egen risk) Först blir åskådare påmind om den djupa kärleken. Därefter förstärks kärleken ytterligare och hopp inges. Men precis när vi tror att det ljuvliga klimaxet har anlänt, när vi börjar pusta ut -så kommer hugget; mitt i hjärtat sätter Chazelle kniven, precis där det gör som ondast. Genialiskt bitterljuvt! 

Utan detta slut så skulle inte filmen vara lika emotionell. Det bitterljuva är mer känslosamt och fysiskt påtagligt än det ljuva (och sentimentala). James Cameron använde detta recept i Titanic och det blev storvinst, och jag tror La La Land kommer drabbas av samma öde.
Kalis Svar på Donjohan för
Du skriver fantastiskt bra! Så vad ger du filmen för betyg? Själv gav jag den en femma.
Donjohan Svar på Donjohan för
Tack för det! 😄

Filmen fick en stark femma av mig. 😄👍🏻
Kalis Svar på Donjohan för
Ett värdigt betyg tycker jag! Gav den själv också en stark femma :)
Visa fler (9)

Veckans populära filmer

Visa fler