Kupé nr. 6 2021

Romantik Drama
Finland
107 MIN
Finska
Ryska
Kupé nr. 6 poster

Synopsis

Studenten Laura har en krisande relation med den världsvana akademikern Irina, som ställer in deras planerade järnvägsresa till hällristningarna i Murmansk. Laura åker ändå, men tvingas istället dela kupé med den råbarkade och dyngrake gruvarbetaren Ljoha.
Ditt betyg
3.4 av 7 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Jonna Vanhatalo

29 januari 2022 | 16:00

Fint och känslosamt finskt tågdrama på ryska

”Kupé nr. 6” är ett hjärtevärmande och humoristiskt drama om att vidga sina vyer, våga välkomna det främmande och därigenom också acceptera sig själv. Det här är en till ytan rätt anspråkslös film om ett möte mellan två människor på ett tåg. Filmen gör inte mycket väsen av sig, men berör ändå enormt mellan de fåordiga raderna.
Filmen mottog det ärofyllda priset Grand Prix i Cannes förra året (2021) och är också Finlands Oscarsbidrag i kategorin Bästa internationella film. Den är baserad på Rosa Liksoms roman med samma namn, och för regin står Juho Kuosmanen (”Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv”, 2016).
 
”Kupé nr. 6” utspelas mot slutet av 1990-talet och handlar om Laura, en finsk arkeologistudent i Moskva. Hon har med din älskarinna, den kultiverade Irina, bokat en resa till nordliga Murmansk för att se på hällristningarna där. Irina får förhinder och Laura ger sig modstulen iväg själv. På tåget träffat hon sitt kupésällskap Ljoha, och genast känns den långa resan, oändligt mycket längre.
 
Stundvis känns det som om jag sett detta förr, men jag vet samtidigt inte alls vad som ska hända härnäst. Kuosmanens styrka som regissör är att han med trygg hand lotsar oss igenom till synes bekanta farvatten, men visar ändå hela tiden upp nytt längs vägen. Han föser här bryskt ihop de två motsatserna på den begränsade ytan, och tvingar dem att motvilligt bekanta sig. Lite som i ”Bara en natt” (1995) av Linklater, fast ändå inte. Här har vi inga bildsköna behagliga karaktärer, som sofistikerat kuckelurar med disigt vackra omgivningar som backdrop. Istället har vi två väldigt vanliga, men också autentiska och, med tiden, rätt skitiga människor i en unken tågkupé, på väg mot världens ände. Det som känns så fint här, är filmens omsorg över sina huvudkaraktärer. Den synar deras tillkortakommanden och rollerna som de väljer att spela, men den dömer dem aldrig.
 
Seidi Haarla övertygar starkt som den timida, men lätt självcentrerade Laura. Hon ler mycket, men bär där bakom på ett utanförskap och en påtaglig känsla av ensamhet. Yuriy Borisovs Ljoha i sin tur, döljer sitt jag med ett hårt, gåpåigt yttre. Han är vid en första anblick en karikatyr av en vodkadrickande och saltgurksknaprande ryss, men som ändå känns ovanligt sympatisk. De båda skådespelarna har en smittande kemi, och förmedlar intill perfektion varje liten förändring i sina karaktärers samspel till varandra. Det som sker, sker med sådan precision att det är helt omöjligt att inte tro på det. Och även om det egentligen inte presenteras så mycket bakgrundsinformation, så lär jag verkligen känna de två, men också med dem.
 
Även fotot är i all enkelhet oemotståndligt. Genom bleka, vagt skiftande färgtoner, strimmor av ljus och rök, vaggar fotograf J-P Passi in oss i stämning med lätt skakig handkamera. De atmosfäriska bilderna ger liv till de karga omgivningarna, och skapar effektiva kontrasterar mellan det kalla ute, och värmen inne. Kameran lyckas röra sig ovanligt mycket på den begränsade ytan, och går ofta nära från oväntade vinklar, men utan att någonsin tränga sig på. Det känns som om vi är med i tåget, på resan, tuffande fram på rälsen. Och trots att det är klaustrofobiskt trångt och jag nästan känner stanken av utspilld vodka, vill jag inte vara någon annanstans.
 
”Kupé nr. 6” är inte en kärleksfilm på ett traditionellt romantiskt vis. Snarare är det här en vemodig, men ändå underhållande historia om människors längtan efter närhet. Filmen tar tempen på den melankoliska känslan av ensamhet, som vi tafatt och till vilket pris som helst försöker dölja. Men den visar också upp vårt fumlande behov av att knyta an till andra, för att locka fram något bättre ur det egna. När Lauras och Ljohas fasader rivs ned, tillåts de se på varandra med nya ögon och kan då till sist också finna en slags optimism i skymten av sig själva.
| 29 januari 2022 16:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Kupé nr. 6
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu